Provkörning: KTM 1290 Super Duke R

KTM Super Duke R eller The Beast 2.0 som  företaget själva helst kallar sin skapelse tittar aggressivt mot oss journalister där vi sitter på genomgången innan provkörningen. Motorn har vässats, chassit har spetsats och elektroniken optimerats – idel lovord. Detta taggar mig naturligtvis. Jag är utsänd för att slå hål på orden och utvärdera motorcykeln fysiskt för att se om det finns brister på den rejält uppdaterade besten.
 
Utstrålningen är kaxig. Den nya framlyktans design kommunicerar attityd och självsäkerhet. De vassare och omgjorda kylarvingarna på sidan av tanken går i samma formspråk. Fortsätter du bakåt träder en nydesignad smalare bakram fram. På föregångaren doldes mycket av bakramen av plastkåpor som nu skalats bort helt för att visa motorcykelns råa former utan smink.
 
Jag sätter mig på motorcykeln och låter de första intrycken infinna sig. Sadeln som är placerad 835 millimeter från marken känns bekvämare än jag förväntat mig. Den är bred baktill men smalnar av framåt för att smälta in i det smala bygget och därefter kommer tanken som är precis tvärtom. Smal närmast föraren för att därefter växa utåt och ge ett fint stöd för föraren. Reglagens och fotpinnarnas placering känns logisk för hojtypen och det mer framåtlutade och lägre placerade styret känns rätt. 
– Glöm inte att stoppa tändningsnyckeln i fickan, säger Thomas Kuttruf som är presschef för KTM innan jag ska dra iväg.
 
Super Duke R är utrustad med nyckellöst tändningssystem och kräver bara ett extra tryck på startknappen för att slå på elektroniken och vakna till liv. Då tänds även den nya instrumentpanelen upp och välkomnar mig med KTM:s slogan ”Ready to Race”, bara för att påminna mig en sista gång om vilken motorcykel jag sitter på. 
 
Jag rullar ut på
banan Losail i Qatar och låter växlarna avlösa varandra med hjälp av den dubbelverkande quickshiftern som testmotorcyklarna är utrustade med. Den ingår i  ”Performance Pack” som sitter på alla testhojar. Original får du nöja dig med en enkelverkande quickshifter vilken låter dig sköta växlandet nedåt på egen hand. Det är dock inga problem då både koppling och växellåda är lättarbetade. 
 
Accelerationen är riktigt hygglig och de 177 hästarna verkar vara i form, för oavsett vilken av de tre första växlarna jag använder reser besten framhjulet till väders. Tidigare var detta ett problem när traction controlen var aktiverad men nu är äntligen den funktionen åtgärdad. För varför vill man begränsas från bakhjulsåkandet bara för att man önskar säkerhet mot bakhjulssladd.
 
Gasresponsen är följsam och påverkas av vilket körläge du valt. Lägena kallas Street, Sport och Rain, där de första två ger full effekt medan Rain begränsar motorn till 130 hästkrafter. Körställning är sportigt aggressiv och passar för aktiv körning. Jag sitter i cykeln men kan enkelt förflytta mig när jag smeker motorcykeln från ena kurvan till nästa. Motorcykeln är stadig och protesterar endast om jag är väldigt ovarsam på gasen samtidigt som jag pressar den med muskelkraft för att få den att byta riktning. Då upplevs nervositet i styret och den ruskar om något precis när fjädringen toppar ut innan den återigen sätter sig och börjar jobba. Styrdämparen ser till att det aldrig blir oroligt.
 
Den stabila framgaffeln från WP mäter 48 millimeter i diameter och fungerar föredömligt runt banan. Den har lite grövre fjädrar (10,0N/mm) mot tidigare modell. Bak sitter också en WP-dämpare av exklusivare variant som oftast ses på dyrare sporthojar. Fulla justeringsmöjligheter både fram och bak för individuell anpassning.
 
På dagen är det 32 grader varmt vilket jag tycker är underbart och det ställs höga krav på materialet under bankörningen. Motorn håller temperaturen och bromsarna imponerar även de. Både känslan och prestandan behålls under hela provkörningen. Jag provar att köra både med vanlig ABS, Supermoto-läge och avstängt läge. Systemet arbetar effektivt utan att störa föraren. Det enda som ter sig något diffust i den stekande solen är däcken Metzeler Sportec M7RR. När temperaturen sjunker åtskilliga grader efter solens nedgång lämnar de dock inget mer att önska och passar hojtypen väl. Det är trots allt ett av marknadens vassaste däck som sitter originalmonterade.
 
I kvällsbelysningen noterar jag den nya TFT-skärmen. Den är informativ och ger massor av möjligheter för egna inställningar. Det enda problemet är att den sitter för långt ned. Utan att släppa blicken framåt går det inte att se den.  
KTM 1290 Super Duke R är en best om du vill men mest är den en trevlig, lättkörd och underhållande bushoj.