26 april, 2024
Aprilia Tuono debuterade som modell redan 2002, då baserad på tillverkarens tvåcylindriga superbike RSV Mille. Aprilias recept var att helt sonika klä av RSV kåporna och förse den med ett högre styre – ram, motor, sving och fjädring var i princip samma som på superbiken vilket ledde till smått sensationella prestanda. När sedan V4-versionen av Tuono lanserades 2011 fortsatte man på det inslagna spåret och lät den mångfaldigt test- och VM-vinnande RSV4 donera allt utom plastskalet.
Lättsvängt chassi och ett sjujäkla klipp i maskin – hur kul som helst.
Konkurrensen har dock hårdnat sedan dess. Allt fler tillverkare väljer antingen att bygga unika streetfighters – KTM 1290 SuperDuke R – eller att följa Aprilias koncept och basera dem på nuvarande sporthoj i stället för gammal skåpmat – BMW S 1000 R.
Till 2015 har så Aprilia valt att skruva upp nivån ytterligare ett par snäpp, inte minst genom att låta nya Tuono växa till sig volymmässigt till 1 077 kubik via ökad borrning från 78 till 81 millimeter. Det ger fem hästar på topp, nu 175, men framför allt hela 20 extra hästkrafter vid 8 000 varv.
Lanseringen av Tuono är förlagd till småvägarna kring Misano, strax söder om Rimini på italienska ostkusten. Redan kvällen innan körningen får vi några varningens ord, vägarna är tydligen både knöliga och hala varför vi måste ta det försiktigt. Med tanke på hur 2014-modellen av Tuono upplevs, ett fast chassi och ett hetsigt humör, känns det helt ärligt lite sådär med vägvalet, särskilt som meteorologerna hotar med regnskurar…
Dagen efter fullkomligt vräker det ner, solstrålar tack och lov, och eventuell oro inför provkörningen försvann med morgonkaffet och ersattes av förväntan.
Förarmiljön känns igen. Enligt Aprilia är den uppdaterad med nytt styre, lägre fotpinnar och 15 millimeter lägre sadelhöjd men det är skillnader som är svåra att utvärdera utan att ställa nya och gamla modellen sida vid sida. Något som däremot är tydligt är den mjukare sadeln – mycket välkommet då den gamla soffan var i hårdaste laget.
65-graders V4:an startar med ett rivigt vrål, sången är precis så underbart hätsk som vi är vana vid. Likt RSV4 har den tre körlägen som väljs med startknappen när motorn är igång – Sport, Track och nyheten Race – som alla ger max effekt men olika gasrespons och motorbroms. Traction controlens åtta steg justeras enkelt med paddelformade knappar på vänster styrhalva. Launch och wheelie control samt ABS, alla med tre steg vardera, justeras i menysystemet.
In med kopplingen och i med ettan. Känslan grepp och pedal förmedlar är utsökt, precis som hos föregångaren, och bortsett från en lite väl aggressiv gasrespons, trots det snällaste Sport-läget, är Tuono mycket mild.
Den lätthanterliga känslan inger ett förtroende som kvarstår även i högre fart. Försprånget har minskat från 107,4 till mer kvickstyrda 99,7 millimeter men trots det är stabiliteten mycket god, även om vägarna precis som utlovat är riktigt dåliga. Och fattas bara annat, såväl ram som sving är exakt samma komponenter som på superbiken.
1100 RR, den vi kör idag, har fullt justerbara fjädringskomponenter från Sachs, Factory-versionen har öhlinare (se separat box). Fjädringen är betydligt mer följsam än tidigare, något som tillsammans med den mjukare sadeln gör Tuono komfortabel på ett sätt som förra modellen inte kan matcha. Aprilia menar också att en ny utformning av toppkåpan ska ha lett till bättre aerodynamik och trots att vi stundtals nosade på 200-strecket blev vindtrycket på bröst och hjälm aldrig störande högt.
Den nya motorn är rejält rapp. Karaktären är tack och lov sig lik bortsett från det markanta tillskottet i mellanregistret – hojen bryter iväg på ett helt annat sätt än föregångaren. Tuono har samma utväxling på de första tre växlarna som RSV4 vilket i kombination 15/42- drevning i stället för 16/41 gör att framhjulet sticker till väders så fort det får chansen.
Bromsarna består av Brembo M432-ok och en ABS-enhet från Bosch. Level 1 är det mest raceanpassade läget med deaktiverad RLM (tänk; skydd mot att slå över framlänges) och level 3 det som rekommenderas vid dåligt fäste/regn. Känslan bromsarna förmedlar är god, det man kan anmärka på är att det initiala bettet är väl aggressivt.
Sammanfattningsvis är nya Tuono ett klart kliv uppåt. Förra generationen är förvisso en kanonhoj men den nya motorn och den förbättrade komforten breddar modellen på ett så bra sätt att klassledande KTM och BMW har all anledning att vara oroliga. Samtidigt har breddningen inte skett på bekostnad av karaktär eller spets, 1100:an är minst lika uppviglande busig som sin föregångare – som ägare får man se till att hålla hårt i körkortet.
