Kawasaki Z1000

Män älskar mig – unga män, män mellan 26 och 45 är oftast de jag kör med. De uppskattar mitt hårda yttre och älskar lek*. Jag är inte söt alls. – Hah!

Fast tiden gör sitt och vissa av mina loverboys har klagat på att mitt inre inte motsvarar mina yttre kvaliteter – bah – tur att det finns japanska botemedel. Det är ingen liten mirakelkur jag har tagit, typ ihopskissad från ett blankt papper, så fräscht! Mina sköna former är kvar men mina moves är nya och aptiten efter lammkött större än någonsin. Sugen på en åktur?

– You bet!

Nya Z1000 suger hårt och ljudet är fantastiskt. Insugshålen vid tankens framkant trycksätter inte luftburken men skickar ner kalluft och delar med sig av ett kittlande bröl. Kraften kommer direkt och motorn drar rent även på höga växlar från låga varv. Registret känns otroligt jämt men ger dig mer att bita i vid 7 000 varv. Insprutningen är tillika lyckad utan hyss. ­Karaktärsbeskrivningen kan låta tillrättalagd, men motorn är både underhållande och ­användbar.

Kawasaki är noggranna med att poängtera att de tagit en egen väg med Z1000, bort från idén om att streetfighters är avklädda sportmotorcyklar med hög toppeffekt – deras fokus har istället varit att ta fram en underhållande modell för gatkörning. Motorkaraktären bekräftar det gröna lagets nya filosofi och sprider ett Jokerflin bakom visiret.

Utväxlingen är låg och i 140 km/h varvar motorn runt 7 000 varv på högsta växeln– ­vilket tycks vara ett kritiskt område där små vibrationer letar sig ut i styre, sadel och fotpinnar. Kawasaki säger att de medvetet har velat ha kvar dessa för att föraren ska känna vad som händer.

På avstånd ser nya Z1000 elakt suktande ut. Frontkåpan får mig osökt att tänka på ­Rovdjuret-filmerna – och filmcitat som »this stuff will make you a god damned sexual Tyrannosaurus, just like me«, hoppar fram ur hjärnbarken. Kawasakis nya formspråk är vasst, ända från den slanka bakändan till den massiva fronten, som vi till viss del känner igen från föregångaren. De visuella förändringarna ger ett kompakt intryck men det är nytänkandet under de uppumpade plastbitarna som får kroppen att spritta till.

Stålrör är ett minne blott och i centrum sitter en helt ny aluminiumram, 30 procent mer vridstyv än sin föregångare, med motorn som en lastbärande del. I jakten på att centralisera massa har den bakre stötdämparen monterats horisontellt istället för vertikalt, ljuddämparna kortats, låscylindern flyttas ner till tanken och bakramen är även den i aluminium.

Innan vi ger oss ut meddelar Kawasakis personal att de ställt fjädringen något hårdare för att Z1000 ska komma till sin rätt på bergsvägarna nära Malaga. Den bakre stötdämparen har ställbar retur och förspänning medan framgaffeln är fullt justerbar.

Det första jag slås av efter ett fåtal mindre svängar ut från hotellet är hur smidig nya Z1000 är, till min stora förtjusning fortsätter Kawasakin att övertyga när vi kommer ut på lekfulla landsvägar. Här kommer den åtstramade fjädringen till sin rätt och jag tar i princip sikte och blir sedan ledd genom ­kurvorna – den svänger in otroligt lätt och uppträder förtroendeingivande. Först när du kör riktigt fort börjar motorcykeln jazza lätt med bakändan, vid normal aktiv körning upplevs den som stabil. Vikten på över 200 kilo märks sällan av, men blir ändå påtaglig när du växlar sida i snabba kombinationer. Fjädringen ­arbetar obemärkt på de släta partierna men blir studsig när vägen är sämre – tyvärr får du inte behålla och äta kakan.

Körställningen är kompakt och sportig: Du sitter framåtlutad med det nya styret, som sitter lite längre fram, lite längre upp och lite högre – allt för att du ska få bättre kontroll, men även så att armbågarna hamnar längre ut för en häftigare körstil. Bensintanken som krympt med 3,5 liter är bredare upptill, men smalnar av vid förarens ben och ger bra stöd vid aktiv körning. Avståndet mellan förarens fotpinnar (med design från ZX-10R) och passagerarens är kort. Åker ni två blir det svårt för den som kör att flytta upp fötterna ordentligt om det går undan.

Kopplingen regleras med vajer och konstruktionen känns ålderdomlig, men fungerar bra när den justerats rätt. Växellådan upplevdes som rå på ett av exemplaren jag provkörde, medan en annan fungerade bättre med godkänt betyg.

Under provkörningen fanns endast modellen utan abs att testa, eftersom produktionen av den med abs inte påbörjats. Det nya systemet sägs vara uppdaterat och förfinat och vi får nöja oss med den utfästelsen tills vidare.

Den initiala bromsverkan när du klämmer åt bromsgreppet är snäll och Kawasaki säger att det är medvetet, »de hade ju kunnat montera bromsar från ZX-10R«, en tanke de inte borde ha viftat bort. Bromsarna är godkända och lätta att dosera, men saknar det där direkta bettet som uppskattas vid aktiv körning.

På det hela är nya Z1000 en rikigt bra motorcykel med mer underhållande karaktär än sina japanska konkurrenter.

Så svaret till »young guns wanted« blir – när möts vi igen?

* 98,5 procent av köparna till Kawasaki Z 1000 är män. Medelåldern är 36,6 år och 75% är mellan 26-45 år. Största köporsaken sägs ha varit designen, enligt uppgifter från Kawasaki.

Plus
Mycket underhållande motorkaraktär. Bra vägegenskaper, styr in bra i kurvorna. En läckerbit!

Minus
Bromsarna skulle behöva mer initialt bett. Vissa detaljer känns väl plastiga.

Publicerad i Bike nummer 2 2010.
Text: Oscar Algott
Foto: Kawasaki