Harley-Davidson XR1200 / Moto Guzzi V7 Classic

Italien mot USA. En klassisk uppgörelse med rötter i 1940-talet. Nu är det inte kavalleri och bombflyg som ska avgöra striden, utan två relativt ofarliga motorcyklar. Den ena är en nyutvecklad modell för dagens kräsna motorcykelentusiaster, men likväl med ett stänk historia. Den andra med starka band till det glada 70-talet, självklart också med modern teknik.
Harley-Davidson XR 1200 är faktiskt den första modellen från den uramerikanska tillverkaren som är anpassad för den europeiska marknaden. Hur man märket det? Jo, den går att köra aktivt, även när det svänger. 91 hästkrafter har du att råda över och det är överlägset mer än i den spinkiga Moto Guzzin med sina fattiga 49. Därmed inte sagt att antal hästkrafter står i relation till upplevd körglädje och just det ska vi återkomma till.
Om det är en image av att vara stenhård som de amerikanska teknikerna har haft i åtanke framgår inte, men stenhårt är det. Farthinder och ojämnheter fortplantas hårt och brutalt och har du inte klippkort hos närmaste kiropraktor är det precis vad du bör skaffa, eller få de dubbla dämparna bak justerade snarast möjligt.

Hur är det då med bromsarna? Jodå, de håller måttet för normal körning. Och det är normal körning du kommer använda XR 1200 till. De dubbla fyrkolvsoken fram biter inte som en junkfoodutsvulten amerikan, det finns en del att uträtta vad gäller bromsresurserna. Och bromsar kan du verkligen behöva, för det är inte svårt att vrida på lite extra med den 250 kilo tunga Sportstern. Den vill mer än gärna vara med och bryta mot svenska hastighetsbegränsningar och om du ska köra längre sträckor är det helt klart XR 1200 som är det bästa valet. Den känns mer stabil och solid i högt tempo och då märker du heller inte lika lätt irritationsmomenten. Jodå, det finns en del sådana.
Speciellt den extremt lätta gasrullen är ett problem. Bara att blinka är en utmaning, för bara några små millimeter på rullen blir snabbt till flera tiotals meter av okontrollerad acceleration. Importören säger att det är något som ska gå att justera så att spelrummet mellan gas och tomgång ökar, men vi upplevde det här som ett problem och tycker att du bör känna till det.
Vibrationer och Harley-Davidson hör ju ihop, men märkligt nog är det speciellt under avslag och när kopplingen dras in som det rister allra mest. Jag kom att tänka på en nybadad hund som skakar vattnet ur pälsen, så känns det som H-D:n gör. Körställningen ger mer känsla av i hojen än på och det är inte något fel med det, men jag får lite väl mycket cruisingkänsla. Å andra sidan innebär det att sadeln är skön att sitta på.

Framför dig har du en analog varvräknare och till vänster en digital hastighetsmätare. De är lätta att läsa av, men för utseendets skull hade Harley kunnat placera en bränslemätare eller växelindikator på den andra sidan. Att se vem som ligger bakom hojen är inga problem. Speglarna är inte stora, men tydliga.
Så hur är det med den lilla italienaren? Har bara 49 hästkrafter något att säga till om mot en biffig amerikanare? Nej. Är du ute efter effekt, tryck och pondus så ska du inte välja V7 Classic. Däremot har den många andra kvaliteter som gör den till det oväntade valet mellan de här två. Ljudet är fenomenalt. När Harleyn bara dånar, skapar Guzzins längsmonterade twin en symfoni av underbart motorcykelljud. Höjdpunkten är på avslag när den viner, morrar och brummar på samma gång. Enligt mig är balsam slöseri med tid, men den här typen av balsam är en helt annan sak.
Risken att du får ont i nacken av motorns resurser eller ramlar av när du bromsar är inte så stor. Bromsarna är nämligen i klenaste ¬laget. Vi talar om en enkel skiva med fyr-
kolvsok, så du bör vara förberedd på att hjälpa till med egna krafter.
Gasresponsen är som du kan förvänta dig på en mindre motorcykel. Försiktig och behaglig, och när det är dags att växla möter du en välavstämd låda utan förväntat klonk och motstånd. Den är helt enkelt smidigare att använda jämfört med den mer brutala amerikanen.

En annan skillnad i den här duellen är fjädringen. Om amerikanen är hård befinner sig italienaren i den andra änden av skalan. Bakfjädringen kan bli lite gungig om du börjar pressa chassit.
Ironiskt nog är det faktiskt V7 Classic som har den mest aggressiva körställningen, lite caféracer-mässig. Nej, inte alls framåtlutad, men ändå mer upprätt och vaken än Sportstern. Totalt sett är det en otroligt lättkörd och charmig motorcykel som drar fler långa blickar till sig än merparten av de som läser det här någon gång kommer att lyckas med på egen hand. Tro mig – jag har upplevt det.
Det är svårt att kora en vinnare mellan två så olika karaktärer. Den ena satsar på kraft och brutalitet och det är vad många gillar. Är du däremot ute efter något för charmoffensiver och förföriska ljudsensationer föreligger inga tvivel om vad du bör välja. Vissa gillar det ena, somliga det andra.

Publicerad i Bike nummer 2 2010.
Text: Eskil Bjørshol
Foto: Morten Broks