26 april, 2024
I cruiserklassen, speciellt bland de mindre modellerna, har Harley-Davidson länge fått härska ostört. Trots att flera konkurrerande modeller har uppnått åtminstone viss kultstatus har ingen klarat av att knuffa ner H-D från toppen av täppan. Nu kommer dock en ny utmanare från den uppgående solens land.
I den ena ringhörnan står mästaren på 255 kilo, Harley-Davidson XL 883 R Iron, en basmodell utan något extra lullull. Två hjul, en luftkyld V-twin på 833 kubik och fem växlar.
Förr var Sportster 883 känd som en rå hoj för tuffa killar/tjejer och det stämmer än idag, trots att det är den minsta modellen (till dess att Street 750 släpps till kunderna) i H-D:s modellprogram. För många är 883 också den första Harleyn.
Begreppet Sportster är nästan lika gammalt som tillverkaren själv, konceptet lanserades redan 1957. Ingenjörerna i Milwaukee har alltså hunnit finslipa modellen ordentligt. Lite nyheter finns dock till 2014 – ABS-bromsar och nyckellös tändning.
I den andra ringhörnan finns utmanaren, Yamaha XV 950, som väger in på 247 kilo. Modellen lanserades till i år och vid första anblicken verkar det som att Yamaha har förstått problemen som andra H-D-konkurrenter haft – mer behöver inte betyda bättre. Den enkla Yamahan är så förvirrande lik en bobbad Sportster att det skulle vara lätt att lura en oinvigd person.
Tekniskt är modellerna nästan identiska, Yamahan har en V-twin på 942 kubik, 5 växlar och inte mycket mer. Dessutom ska modellen vara anpassad för ombyggnation och många snygga byggen har presenterats, framför allt Yamahas egna signerade av Roland Sands Design.
Med på duellen är Kenneth Lehtola . Han ser på världen genom Harleys vit-orange-svarta glasögon vilket gör honom både till en extremt lämplig och en extremt olämplig testförare på samma gång. Jag får helt enkelt dra nytta av hans kunskaper och sålla bort det värsta av Harley-predikningarna.
Vi körde på både små och större landsvägar samt inne i staden för att få en realistisk bild av hojarna i deras tilltänkta användningsområde. Visst kan du överleva en motorvägsetapp och till och med en och annan touringresa på vilken som helst av dessa två, men det är inte vad varken Yamaha eller H-D har tänkt sig med modellerna.
Sportstern startar med en skräll som på H-D-typiskt vis ruskar hela hojen men gången lugnar snart ned sig. Motorcykeln vibrerar dock en del på tomgång. Kopplingen är något tung men lättdoserad och ettans växel går i med ett klonk när man trampar till växelspaken. Vissa kan kritisera lådan för brist på känslighet men jag anser att råheten skapar en speciell känsla som passar hojen.
Den känslan håller sig kvar när hojen rullar iväg. Inte för att det finns oändligt med kraft, speciellt på låga varv är vridet ganska milt, men prestandan räcker helt klart till. Hojen vibrerar även vid körning men det är inte störande utan skänker lite karaktär.
Körställningen känns naturlig bortsett från att styret är ganska smalt, Kenneth tycks dock inte störas av den saken. Dessutom är det inte särskilt mycket plats för händerna mellan styret och de lågt monterade speglarna vilka för övrigt inte bidrar särskilt mycket till sikten. Sadeln däremot är komfortabel men lite åt det hala hållet.
Fjädringen på H-D:n passar bra till användningsområdet men det kan vara bra att sikta vid sidan av de värsta groparna i vägen. Fjädringsvägen är dock tillräckligt lång för att inte resultera i ett omedelbart besök hos kiropraktorn om man skulle pricka ett potthål.
Harleyn är relativt tung men smal vilket gör att den känns kompakt och lättkontrollerad. Bromsarna är däremot inte speciellt roliga, både fram- och bakbromsen kräver väldigt mycket kraft vilket gör dem okänsliga varför ABS är en välkommen uppdatering. De har dock bra bett – om man bara tar ett kraftig grepp om handtaget.
Harleyn har också en hel del små detaljer som vi gärna skulle se även hos fler andra motorcyklar. En av dessa är den nyckelfria tändningen, en mycket bra finess. Åtminstone om man inte byter hoj hela tiden. Personligen gillar jag även den ovanliga blinkerslösningen med tre knappar och automatiska avstängning. Bäst av allt är Harley-Davidsons gamla favorit, sidostödet som låser sig med hjälp av hojens vikt.
När man grenslar Yamahan är den största direkta skillnaden den lägre sitthöjden, 690 i stället för 735 millimeter.
Twinnen startar mjukare men har likt Harleyn en något vibrerande tomgång. Yamaha har koncentrerat sig på att skapa ”rätt” slags vibrationer genom att slopa balansaxeln. Dessutom är motorn monterad stumt i ramen utan isolerande gummibussningar. Resultatet är väldigt lyckat – hojen vibrerar men inte så det stör inte utan det förstärker snarare den fina känslan.
Vridet är bra ända från botten och prestandan räcker utmärkt till för cruising i plustempo. Men trots att Yamahamotorn är den starkare av de två saknar vi det lilla extra klippet på topp. Insprutningen är också lite ryckig på lägre varv, i övrigt fungerar den som den ska.
Växellådan är mer civiliserad än Harleyns och kopplingen är lättare, känslan i både växelpetare och kopplingsgrepp är dock mer diffus.
Kenneth, som är lite kortare än undertecknad, har inga synpunkter på Yamahans körställning. Men med mina 185 centimeter skulle jag behöva lite mer plats för benen, antingen med en högre sadel eller framflyttade fotpinnar.
Sadeln är för övrigt väl utformad men tunn, därav den låga sadelhöjden. Kombinerat med en fast fjädring gör det att man bör man hålla koll på ojämnheter i vägen.
Yamahan är välkomponerad när det gäller vägegenskaperna. Hojen känns trygg och har ett förutsägbart beteende. Kurvhastigheten påverkas mest av att fotpinnarna lätt skrapar i marken. Trots att vikten är nästan identisk med Harleyn, så känns Yamahan mycket lättare och är även mer lättstyrd.
Bromsarna är bättre än på Sportster, framför allt har de bättre känsla även om frambromsen kräver mycket kraft.
Till skillnad från Harleyn är Yamahans speglar väldigt funktionella, trots vibrationerna.
Matchen är extremt jämn och båda hojarna sköter sin uppgift väldigt bra. Att säga att den ena är bättre än den andra rent objektivt är snudd på omöjligt utan att göra ett ordentligt test, komplett med mätdata, och som (nästan) alltid i våra dueller handlar det om personliga preferenser, vad just du söker hos en motorcykel.
Även på andra punkter, som byggande, är de snudd på lika. Eftermarknaden till Harley är i princip oändlig och när det gäller Bolt kommer utbudet att explodera inom kort. Redan nu erbjuder Yamaha massor av tillbehör och fler kommer.
Båda är alltså ruskigt bra, men kan en cover vara bättre än originalversionen? För faktum är att den största skillnaden här är just märket, vilket i detta segment ofta kan vara av stor betydelse. Och trots att Yamahan är en seriös utmanare känns ändå Harleyn som en mer lockande modell, mestadels tack vare att Sportster är en levande legend.
Men Bolt lär också uppnå kultstatus. Det är en läcker modell som har alla förutsättningarna. Frågan är; vill vara först med en ny trend eller satsa på ett säkert kort?
Publicerad i Bike nummer 6 2014.
Text: Petri Suuronen
Foto: Valtteri Nygren
