BMW R 1200 S

Själva hävdar BMW att nya R 1200 S är en sportig motorcykel som inte bara passar för boxerentusiaster. Det var just det jag ville ta reda på när jag flög runt halva världen för att provköra 1200-kubikaren som inte är en uppdaterad version av den R 1100 S som vi känner från Boxer Cup.

Motorn är samma utförande som finns i den ­aktuella R 1200 GS. Den är ju en grushoj och en bästsäljare, medan S mer verkar som ren nostalgi för de flesta betraktare. Under pressvisningen i Kapstaden var BMW snabba med att predika budskapet ”this is not a sportsbike, but its a sporty bike”. Eller som den utvecklingsansvarige Gerhard Lindner ­uttryckte det: ”Man kan köra fort med R 1200 S, men en motorcykel med boxermotor kan aldrig mäta sig med dagens sporthojar när det gäller prestanda.”

Men varför väntar man sig att dagens kunder ska investera i vad som verkar vara en gammaldags två­cylindrig luftkyld boxermotor?

Det handlar givetvis om nostalgi och känslor, två egenskaper som motorcykeltillverkare aldrig kan värdesätta tillräckligt högt. En boxermotor är BMWs DNA och har funnits med sedan debuten på 1920-talet. ”Den mest sportiga boxern som funnits”, kallar BMW den, med ett klart budskap till boxerfans över hela världen, men BMW anser dessutom att nykomlingen har kvaliteter som gör att även andra än boxerentusiatser ska tilltalas av dess charm.

BMW har utan tvekan gjort sin hemläxa när de fixade till R 1200 S. Efter bara ett par kilometer på de sydafrikanska bergsvägarna norr om Kapstaden känner jag att det inte bara handlar om nostalgi, utan att här verkligen finns utmärkta köregenskaper.

 

Körställningen är bekväm men samtidigt sportig och den passar min 180 centimenter långa skandinaviska kropp perfekt. De första milen avverkas med mellan 70 och 120 kilometer i timmen och jag stortrivs på den kurviga, fina asfalten.

Vi fortsätter på en fyrfilig motorväg som svingar sig upp genom dalen med långa, härliga kurvor. Nålen passerar 200-strecket på den vita hastighetsmätaren. Det känns mycket korrekt att pressa motorcykeln i 200 genom de långa, svepande kurvorna, men jag är ärligt talat förvånad över hur modern motorcykeln verkar i sådana hastigheter.

Stabilitet och precision i körningen är nyckelorden. Senast jag körde på det här viset på landsvägen var med BMW-familjens hypermoderna K 1200 S. R 1200 S är en helt annorlunda skapelse än den ­ultramoderna K 1200 S, men likheterna med hög stabilitet och en utmärkt körställning kan man inte bortse från.

R 1200 S är utrustad med en extra styv och lätt Telelever fram. Bak arbetar en EVO Paralever. Bägge är BMW ensamma om och vi känner systemen från andra modeller i programmet. På R 1200 S fungerar kombinationen ypperligt och bidrar till den trygga och stabila körkänslan. Bak sitter dessutom en ­Öhlinsdämpare som finns som tillbehör direkt från fabriken. Den fungerar som en skandinavisk fredsmäklare när asfalten vill bråka på de mindre bergsvägarna.

Efter ett par timmars körning är det dags för första stoppet. Min brittiske kollega tar av sig handskarna och skakar händerna. ”Shaking”, säger han. Han menar troligen att det sprids en del vibrationer från styret ut i händerna under körningen. För mig är det lite ovant och faktiskt plågsamt i början. För en äkta boxerentusiast är det troligen lika viktigt som syre för vanliga människor. Enligt BMW är vibrationerna minimala för den här typen av motor.

Vid moderat körning på mellanvarv arbetar ­motorn mjukt och kontrollerat när man ger gas. Det är lätt att dosera rätt mängd gas när det handlar om små pådrag. När jag vill vrida gasen kraftigare ut ur kurvorna är den inte lika mjuk.

 

Motorn har en tendens att vilja rycka lite när jag matar på vid 4 000 varv. Den svarar inte lika direkt och kontrollerat som den borde. Vid ganska hetsig körning med fulla gaspådrag vid höga varvtal är den ibland inte lika samarbetsvillig och rycker gärna till svar. Det känns som om den får för mycket bensin vilket troligen inte är ett problem för vanlig landsvägskörning, men inte lika trevligt om man vill vara med på bankörning ett par gånger om året. När jag nämner detta för utvecklingschefen, avslöjar han att de haft problem med detta på ett par maskiner i Sydafrika, men att det fungerat utan problem i ­Europa. Det syns på honom att han inte är riktigt nöjd med det här, bara ett par veckor innan leveranserna till kunderna. De fixade ju problemet med K 1200 S och kommer troligen att greja det här också.

Eftermiddagen tillbringas på bana. Det är en kort och ganska skumpig bana med en blandning av ganska snabba och flera långsamma kurvor.

Maximal nerläggningsvinkel på boxern är enligt uppgift 52 grader vilket är väsentligt mindre än på en vanlig sporthoj. Det körs fort på banan, men jag lyckas inte se någon som har behov av mer nerlägg. Det känns som att gatdäcken ändå sätter gränsen för nedlägget vid 52 grader, eller ännu tidigare. Dessutom är det troligen få som köper den här cykeln som är vana vid brutalare nerlägg. Då finns det andra alternativ.

 

Jag har en misstanke om att det inte är de mest aggressiva förarna som har den här motorcykeln överst på sin önskelista. Troligen är det renodlade boxerentusiaster som drömmer om en sådan motorcykel och för dem är R 1200 S definitivt rätt val, med modern teknik och tidsenliga köregenskaper.

Överraskande nog är det troligen också ett bra val för dem som inte nödvändigtvis vill ha nostalgi utan i första hand en motorcykel med sportiga kvaliteter. 122 hästkrafter fördelade på 190 kilo torrvikt är inget som får någon att hoppa i taket av entusiasm.

Men det räcker utmärkt för att ge körglädje både på landsväg och bana, om paketet är rätt. Och det är det i fallet R 1200 S. Det här är nostalgi med topp­moderna köregenskaper.

Jag har inte grått hår, men skulle gärna ta emot en R 1200 S om någon bland läsarna skulle vilja vara jultomte på förhand.

 

Plus:
Körställningen. Stabiliteten och precisionen. Överraskande lättstyrd.

Minus:
Vibrationer i styret. Lite osäker i gaskontrollen. Behöver mer toppeffekt.

Publicerad i Bike nummer 6 2006.
Av: Morten Broks