Aprilia SMV 750 Dorsoduro

I ett dunkelt industriområde frustar Dorsoduro fram med en svartklädd man på dess hårda rygg. Ensam i hemmet ligger en vacker italiensk kvinna och vrider sidenlakandet i en hårt knuten hand, hennes drömmar speglar otrohet. I ett ryck vaknar hon upp till ljudet av duschens strålar; han har kommit hem från sitt lustfyllda äventyr.

Dorsoduro betyder hårdryggad och jag har precis bevittnat Aprilias marknadsföringsvideo av deras senaste skapelse. Budskapet är enkelt, det här är en cykel för den »ensamma riddaren« som söker nöje.

Om vi släpper den hårt sminkade promotionkampanjen med homoerotiska inslag kan vi konstatera att Aprilias efterlängtade stormotard har anlänt. »The Italian Stallion« producerar 92 hästkrafter med hjälp av sin 750 kubik stora V-twin , tre mindre än i den version som sitter i Shiver, anledningen är prioriteringen av vridmoment längre ner i registret.

Ramen är densamma som på Shiver, det vill säga en kombination av en aluminiumram och en rörramskonstruktion, med sin karakteristiskt sidoställda stötdämpare bak. Något som har möjliggjort att ljuddämparen utan bekymmer har kunnat placeras under sadeln, vilket håller reparationskostnaden nere vid en omkulläggning.

Svingarmen är tillverkad i aluminium och speciellt framtagen för modellen. Enligt Aprilia ska den klara de extra påfrestningar som en supermotard utsätts för. 

 

Efter informationsbladen och storbildsskärmen står jag i den italienska vårgrönskan strax utanför Rom redo för att se vad Aprilia stuvat ihop.

Väl i sadeln kan jag konstatera att sittställningen är typisk för motorcykeltypen; sadeln är så smal som 186 kilo motorcykel tillåter och körställningen är upprätt.

Jag får en snabb genomgång av motorns tre olika program; race, touring och rain, som man aktiverar med hjälp av startknappen. Ett enkelt tryck och du ändrar motorkaraktär. Systemet fungerar även när du kör, oavsett vilken växel du har i, så länge du slår av på gasen. Systemet kombineras med Aprilias ride-by-wire-system som läser av motorvarv, vald växel, luftgenomströmning, temperatur och gasreglagets läge för att ge en mer precis känsla i gasen.

Med touringläget lysande i displayen börjar jag rulla ut på de slingriga och stundtals ojämna vägarna.

Motorn svarar mjukt på gas och insprutningen känns genomarbetad. Tillsammans med den upprätta körställningen känns motorcykeln lättkörd.

Kopplingen som är hydraulisk är lättarbetad och handtaget går att justera i fyra olika lägen.

Efter en rofylld fotosession har morgonens daggfläckar på vägarna börjat torka upp och jag klickar ivrigt i raceläget. Jag slås direkt av skillnaden på gasrespons, nu slår kraften till direkt. Chassits beteende är förtroendeingivande; fjädringen är hård och känns sportig. Möjligheten att justera förspänning och retur finns både fram och bak.

 

Sina sportiga egenskaper till trots är Dorsoduros komfortnivå acceptabel, dynan är bra för hojtypen plus att det finns en geldyna att köpa till om så önskas. Vindskyddet är inte omfattande, men mina långa ben ryms mer än väl bakom de små kylarvingarna.

Motoreffekten kommer tidigt, det maximala vridmoment på 82 newtonmeter uppnås redan vid 4 500 varv, du flyger inte ur sadeln men det finns kraft nog att köra mer än resonligt fort på alla dess vägar. Motorljudet låter villigt och den stora Euro 3-ljuddämparen fräser ur sig sköna morranden när jag släppper av på gasen.

Den sexväxlade växellådan är smidig och fungerar klanderfritt. En röd liten ­»shiftlight«-lampa varnar när varvräknaren nästan nått toppen. Skulle du ändå missa att växla upp går varvstoppet i utan dramatik.

Bromsarna fram består av två 320 millimeters skivor som kramas av två radiellt monterade fyrkolvsok. Bak sitter en enkel skiva om 240 millimeter med enkelkolvsok.

Bromsverkan är god men känslan är inte perfekt, vid mjuka inbromsningar hugger det handtaget.

Detaljfinishen på knappar och reglage är dålig, de ser plastiga ut och känns rangliga. Instrumenteringen är däremot välutformad med en tydlig analog varvräknare och en digital hastighetsmätare. Färddatorn innehåller funktioner som motordiagnostik och laptimer, men utan att ha fått någon bruksbeskrivning är menysystemet ingen enkel match.

Varnings- och indikationslamporna är knappt synbara när solen lyser på som starkast.

Jag avslutar dagen med att byta motorprogram till »rain«. Karaktären förändras dramatiskt och det känns som minst 20 hästkrafter flyr fältet, tråkigt när det är torrt, men tacksamt i regn.

Stillastående i gruset utanför hotellets lummiga omgivningar kan jag konstatera att Dorsoduro är en hingst, men en resonabel och tillgiven sådan. Underhållande, samtidigt tillräckligt snäll i rätt läge för att tilltala även den som är nybörjare och vill ha något att växa i.

 

Plus
Fin insprutning med flera motorprogram. Sportigt och stadigt chassi. Lättkörd.

Minus
Dålig känsla i frambromsen. Tveksam detaljfinish på knappar och reglage. Liten bränsletank.

Publicerad i Bike nummer 6 2008.
Text: Oscar Algott
Bild: Aprilia