Yamaha XJR1300 1999 –

Motorcyklar i sin renaste form och hårdaste kärna är de där du inte kan ta bort en pryl utan att den slutar fungera som den typ av fordon de är. För somliga är det allra renaste i hojväg en encylindrig brittisk hoj medan det för andra kan vara speedwaymaskin.

Många av oss känner ändå att en stor och stark motor är grunden till allt gott här i världen och vägrar köra något annat än en viss motorkonfiguration om kanske en V-twin eller en radfyra. För det renläriga plocka-på-snåla radfyrefolket är sjuttiotalet den gyllene epoken med Kawasakis 900 och Suzukis GS 1000 den riktiga eran. Även 80-talet med Suzuki GSX 1100, Honda CB 1100 F och Kawasaki Z 1000 för att nämna några är tider som får det att vattnas i munnen på den som gillar rena avklädda men ändå, för tiden, sportiga hojar. Det är bland dem som anser att detta är den hårdaste av hojkärnor som finns just månadens hoj skapades.

Det är en hoj som flirtar med dem som tycker att hojracing stod i sitt zenit med Lawson och Spencer i ama:s superbikeserie på det tidiga åttiotalet. Det är alltså helt och hållet frågan om en retrohoj av sporthojssnitt. En hoj, i princip, så avklädd från onödigheter det går utan att bli olaglig eller okörbar.

Lyssnar vi med ägarkåren så är det en ganska samstämd sång som vi hör. Naturligtvis samlas de flesta tonerna kring motorn och dess egenskaper. De flesta är rörande överens om att motorn levererar kraft var än i registret du befinner dig.

 

Någon tycker att den dras med lite väl framtonat mekaniskt oväsen. Det är förvisso vanligare med mer motorljud på luft- än på vätskekylda motorer. De som är vana vid mer touringinriktade hojar finner också avsaknaden av en sjätte växel och att den är ganska lågt växlad som ett problem vi längre turer. Andra menar att den är en utomordentlig touringhoj och skillnaden häremellan kanske gör sig gällande beroende på val av väg. Skippa e4:an och ta de roliga småvägarna så blir resan roligare oavsett.

Ett högt vridmoment samt en mycket tacksam effektkurva gör att det alltid finns något att hämta, oavsett varvtal och det är kanske en av de allra viktigaste faktorerna som gör XJR till en så rolig hoj. 2007 kom insprutning och gjorde inte heller saken sämre. Yamaha XJR 1300 går mycket bra att både cruisa och busköra med. Orken gör att skillnaden är minimal mellan att ha passagerare eller inte.

Motorn blir lätt väldigt varm varma dagar och detta irriterar några av ägarna.

Men på det hela kan vi konstatera att motorn är de flesta väldigt nöjda med och att den tack vare sin konstruktion också lämnar ett stort utrymme för förtroende. Bränsleförbrukningen är enligt några lite väl hög men kan accepteras med tanke på hur roliga de milen man kör är.

 

Flyttar vi oss till komfort och väghållningssidan låter fortfarande ägarna som att de är ganska nöjda. Såväl förare som passagerare gillar sittkomforten. Kanske är det så att passagerarplatsen på xjr förtjänar ett extra plus. Rapporter om störande vibrationer runt 80-90 kilometer i timmen hörs i enstaka fall men dessa vibrationer säger också ha försvunnit när du nått över 90 – 100.

Väghållningen bjuder till leklusta och den trivs lika bra i långa och svepande kurvor som där du får jobba på med gas och broms i riktigt trixiga partier. XJR går att lägga ner tills fotpinnarna tar i.

Som nära alltid får fjädringen en reprimand för att vara för mjuk och gungig av dem som kör mest aktivt men anpassningen till vardagsbruk och resekomfort gör ändå att det fungerar väl till bruksåka upp till lite avancerade svängar.

Är du kräsen så finns det en lite uppdaterad sp-modell med Öhlinsdämpare bak förutom några smådetaljer. Andra framfjädrar och ersättningsdämpare finns annars att köpa.

Summa summarum är XJR en skojig hoj som trots sin torrvikt på 224 kilo är en lättmanövrerad, bekväm och stabil motorcykel. Att den får oss att tänka tillbaka på hur det var innan kåpor dolde allt på sportiga hojar är ett plus.

Publicerat i MC-Nytt nummer 2 2010
Text: Henning Svedberg