Yamaha MT-01

 

Enligt Yamaha började MT-01 som ett anspråkslöst internprojekt. Några tekniker monterade stötsgånsmotorn från XV 1600 Wild Star i en ram från  XJR 1300 utan bättre skäl än att man var nyfikna på »hur det kändes«. Yamaha hade gjort likadant när de skapade  V-Max i mitten på 80-talet och det hade ju gått bra. Nu hade marknadsavdelningen identifierat den nya tidens EU-motorcyklist och behov: »Så lite problem och fix som möjligt. Omedelbar njutning«. MT-01 blev aldrig någon storsäljare trots lovord i pressen. Kunderna verkade inte riktigt förstå vad det var för typ av motorcykel.
Jag får säga att Yamaha lyckades i sitt uppsåt. MT-01 är en motorcykel att njuta av. En landsvägsmaskin. Något att svinga sig upp på och bara dra iväg. Koppla av längs fina vägar, mot ett fik eller för att träffa en kompis på andra sidan stan. Det är ingen bushoj. Inget att stressa fram på. Absolut ingen sporthoj.
Förvisso är den både stark och snabb, Yamaha gjorde ansträngningar för att blåsa liv i en märkescup och tillhandahöll trimkit i olika prisklasser. Men trots att den mycket välfungerande gaffeln och de suveräna bromsarna (radialmonterade 4 eller 6-kolvsok och 320 millimetersskivor) som hämtades direkt från YZF-R1, så är det mycket annat som är uppenbart osportigt. Till exempel vikten.
MT-01 har en torrvikt på 240 kilo och när du bromsar från högre hastigheter in i kurvor känns detta. Det skjuter på. Lägg därtill en bakfjädring som är mjuk även när den har justerats i det mest fasta läget, så gungar ekipaget på ett sätt som säger »hit men inte längre«. 
Att mT-01 har många ovanliga detaljer och tekniska lösningar syns med blotta ögat.
Ramen, som är sandgjuten och har mycket speciell och vacker finish, löper runt motorn och blir omfamnad av svingen istället för tvärtom. Bakstötdämparen är av platsbrist placerad under motorn. Den minnesgode kommer ihåg förlagan till MT-01 som presenterades på Tokyo International Motor Show 1999 och som hade stötdämparen placerad vid sidan av motorn. Den lösningen skulle vi få se i serieproduktion först på encylindriga Yamaha MT-03, som lanserades 2006. Det okonventionella motorvalet är förstås själva lockelsen med den här motorcykeln. Det är en enorm pjäs som får betraktaren att studsa till vid en första anblick. 90 procent av innandömet ska vara förändrat jämfört med när den tjänstgör som drivkälla i Wild Star. Vad som är säkert är att växellådan är avsevärt bättre och helt saknar de klonk som är legio på glidare.
I motorvägsfart ligger motorvarvet på 2 500 och 500 varv senare märks att du tangerar en punkt i registret där många av de 90 hästkrafterna vaknar till. Det maximala vridmomentet finns vid 3 000 varv och efter 4 750 varv, där maxeffekten ligger, händer ingenting. Det kan tyckas vara ett skrattretande kort register, men eftersom utväxlingen är anpassad efter det enorma vridmomentet (150 Newtonmeter) är accelerationen i relation till motorvarv förbluffande bra. Inte så att framhjulet kastas upp i luften lite här och var, snarare en väldigt målmedveten och okuvlig fartökning som inte påverkas speciellt mycket av vilken växel föraren väljer att köra på.
150 Nm är inte bara mycket, det är brutalt, saftigt , fruktansvärt roligt och ska upplevas från sätet på MT-01 en ljummen sommarkväll. Det är Yamahas föreställning om livskvalitet för en stressad västerländsk människosjäl. Inte alls så dumt tänkt.