Triumph Thunderbird Storm

Triumph är en motorcykeltillverkare med både långa och stolta traditioner. Och gott minne.

När märket i sin förra inkarnation gick i graven berodde det på kombinationen av handfallenhet inför japanernas framryckningar och det gamla engelska resonemanget om att den globala tekniska utvecklingen nådde sin kulmen omkring 1945. Hur ska man annars kunna förklara varför de fortfarande envisas med att dra avloppen på utsidan av husfasaderna så att de ska vara lättåtkomliga när de fryser (vilket de naturligtvis gör eftersom de är utomhus).

Triumph i Hinckley-tappning är dock ingen världsfrånvänd bakåtsträvare. Däremot är de smarta nog att dra nytta av arvet från fornstora dagar.

Thunderbird Storm är ett bra exempel på när såväl namnet Thunderbird som motorkonceptet parallelltwin får det att vattnas i munnen på nostalgikerna.

Fast där slutar likheterna med förlagan och istället för 650 oljedrällande kubik laddar nya Storm med 1 700 kubikcentimeters slagvolym. Eller som det heter på amerikanska – 104 kubiktum.

Storm är definitivt varken en liten (1 615 millimeter hjulbas) eller lätt (339 körklara kilo) motorcykel. Sadeln är bred och låg. Tanken är ännu bredare och tvingar isär knäna ordentligt, inget för blyga flickor i kort kjol, och styret är bredast av allt. Men saker och ting sitter där de ska och körställningen upplevs som avspänd och relativt sportig – det här är faktiskt en hoj du kör, inte bara åker på.

Om det första visuella intrycket av Storm är att den är stor, så är den första körupplevelsen den motsatta. Den är alla kilo till trots riktigt smidig och lättkörd, särskilt i låg fart, och vore det inte för det breda rodret så skulle det vara en barnlek att lotsa den runt i bilköerna.

Även längs landsvägarna fortsätter ovädret att förvåna. Markfrigången är för hojtypen godkänd och bland annat tack vare det specialutvecklade bakdäcket från Metzeler bangar den inte när det svänger. Framgaffeln från Showa sväljer ojämnheter väl och de dubbla dämparna bak från samma tillverkare gör även de ett bra jobb så länge som föraren själv aktivt undviker de värsta potthålen, om inte så känns det i njurarna.

Kombinationen av flack gaffelvinkel, lång hjulbas och stort försprång ger en stabil motorcykel med ett förtroendeingivande beteende, även i riktigt hög fart. Däremot är det inte särskilt behagligt att vistas där och är du sugen på att resa lite längre på din Storm så se till att komma iväg i tid.

Det är egentligen först när framfarten ska reduceras som vikten gör sig påmind i någon större utsträckning. Bromsarna är effektiva så det räcker men vikt är ändå vikt och är dessutom fästet dåligt så kan det bli spännande onödigt fort. I Sverige säljs enbart Thunderbird Storm med abs vilket är bra, däremot kunde Triumph ha kostat på sig en vassare abs-enhet då den här lite ålderstigen till sin funktion med långsamma pulser och ett hårt ingrepp.

Men vad spelar allt detta för roll egentligen? Det är ju inte för markfrigången eller för hur väl framgaffeln fungerar man köper en Storm. Nej, hjärtat i den här hojen är definitivt motorn och den kortslagiga twinnen på 1 699 kubik som är en riktig pärla. Trots förmodat restriktiva originalrör så brölar den vällustigt på påslag och snorandet på avslag är helt klart potent – här råder det ingen tvekan om att det är seriöst med kubik som är i arbete.

Maxvrid är 159 newtonmeter vid2 950 varv, som en normal mellanklassbil alltså, vilket medför att du gör klokt i att hålla i dig ordentligt och sikta på något billigt när du ger fullt. Och tack vare det välbalanserade chassit är det inga större problem att rasta inte ont anande tusenkubikare vid rödljusen om man nu skulle ha sådana böjelser.

Frågan är väl nu snarast om det finns något lämpligt eftermarknadssystem för ännu mer skönsång och om man ska ha den i svart eller svart?

 

Plus:
Grym motor med härligt ljud och kraftigt vrid. Välbalanserad och smidig trots vikten.

Minus:
Väldigt brett styre, för brett för vissa. ABS-systemet fungerar men skulle kunna arbeta snabbare.

Publicerat i Bike nummer 7 2011
Text: Magnus Wallner
Foto:Oscar Algott