Suzuki GSF 1200 Bandit 96-06

Många av oss gillar det grundläggande i hojåkning. Nu menar jag inte vinden i ansiktet och vibrationer och sådant utan mer hojar som är nära den hårda kärnan inom det rent motorcykeltekniska.

Vi vill ha en stor synlig motor, ett naket och kåplöst fordon och allra helst effekt nog att ge oss en fartupplevelse som kittlar. Detta var receptet Suzuki kikade på när de släppte sin Bandit. Nåja, förutom den version som såldes initialt i Sverige, GSF 1200 S med toppkåpa då, men den fanns också i en naken version som levde upp till hela drömmen. Det är en poppis hoj med många fans och väldigt få belackare. Hojen har sålt bra och få direkt klagar på den.

Det som nämns till banditens nackdel är att det förekommer en del klagosång över att den skulle vibrera obehagligt. Det förekommer en del vibrationer runt omkring 4 000 varv och detta är ungefär var du vill ligga då du kör motorväg. Det är väl värt att notera att detta klagomål inte är genomgående hos alla ägare. Det är därför tillrådligt att du kör den Bandit du vill köpa en stund på motorväg för att utvärdera hur du upplever de eventuella vibrationerna.

 

Suzuki GSF1200 Bandit är begåvad med en driftsäker och beprövad motor. Konstruktionen är i princip samma sedan 80-talet och inget har fått Suzuki att skynda att göra om den.

Det är en redan på papperet stark motor med ett högt vridmoment. Brukarna njuter av en bra växellåda som är lättarbetad om än lite klonkig enligt somliga.

De flesta som tyckt till om motorn menar att den går silkesmjukt och att den i sig inte är ett bekymmer på långresor. Det sistnämnda kolliderar lite med åsikterna om vibrationerna, möjligt är att vibrationerna är en individfråga för varje cykel eller att folk är olika benägna att beklaga sig över dem. Alla tycker utan tvekan att Bandit 1200 är rolig att köra och att den har en acceleration som räcker till, blir över och är mycket underhållande.

De som kör Bandit klagar sällan på komfort, dynan är bekväm och trots sina kilon upplevs den inte som bökig att hantera.

Om nu motorn och komforten duger till längre färder finns det de som tycket att originalkåpan är för låg för touring. Längden hos föraren spelar här givetvis roll, men förare runt 175 centimeter långa klarar sig ifrån turbulensen fint medan de som är längre än 180 centimeter börjar tycka att bullret runt skallen är mer än behagligt.

 

När vägen kroknar och det blir lite sportigare körning tackar varken banditen eller dess förare nej. Den duger gott och både ös och väghållning är inom rimliga gränser duglig för lekfullhet. Visst är kanske fjädringen i det mjukaste laget för den allra hårdaste av körning men det är heller inte vad hojen är tänkt till. Dessutom är fjädringen inte så mjuk att det egentligen påverkar köregenskaperna utan den förmedlar mest bara känslan av svampighet. Den som tycker att detta är ett problem byter bara stötdämpare och fjädrar så är detta löst.

Några klagomål på wobbel eller annan instabilitet förekommer inte överhuvudtaget på denna motorcykel.

 

Det hörs enstaka gnäll på fula svetsar på ramen, rost på bultar och på smådetaljer. Missnöje med att lacken skulle vara känslig för repor förekommer därtill. Detta till trots är rörande många överens om att GSF 1200 Bandit är en snygg motorcykel med en kaxig approach och en profil som väcker lika delar habegär som respekt. Någon menade att det var en optimal hoj att bygga på själv för att det fanns en massa snygga tillköpsdetaljer och att det var lätt att få till en personlig touch på den med relativt små och enkla medel.

Den är också lätt för den självmekande att serva själv. Motorn har justerskruvar för ventilspelet i stället för shims. Det är lätt att byta lampor, justera det som önskas och komma åt de punkter som skall åtgärdas vid service.

Publicerat i MC-Nytt nummer 4 2010
Text: Henning Svedberg