Provkörning: Triumph Thruxton R

Med gråskimrande lack och en rejäl inverterad framgaffel står helt nya Triumph Thruxton R och spänner sig i solen. Är du svag för det moderna caféracerstuket räcker det med att kasta en hastig blick på de polerade trådekerfälgarna i kombination med de radialmonterade Brembo-oken för att falla pladask.

Många Thruxton-hojar kommer säkert spendera stor del av sin livstid parkerade utanför caféer i trendigare stadsdelar. Trots detta vore det sorgligt om köregenskaperna inte levde upp till utseendet. Tanken med klassiskt racestukat tanklock och den ­fabriksmonterade singelsadeln är bara några detaljer som får det att klia kraftigt i gashanden. Väl uppe i sadeln får jag sträcka mig en bit över den långa och låga tanken för att kunna greppa clipon-styret. Hela ramgeometrin är framåtlutat aggressiv men körställningen är ändå något upprätt tack vare att styret placerats lite högre. Motorn snurrar igång och genom en stor luftburk sugs syre in i parallelltwinnen på 1 200 kubik. Luften blandas upp med bränsleströmmen som kontrolleras av en Ride By Wire-styrd gasrulle. Responsen är snabb men inte hetsig.

Ett dovt avgasljud med skarpare övertoner ljuder ur de uppsvepta megafonerna på vardera sida om aluminiumsvingen. Fötterna lämnar marken och landar på fotpinnarna som placerats lite högre och längre bak för rätt stuk och körkänsla.

Jag rullar iväg och växlarna klickar på plats utan någon som helst ansträngning med precis lagom mekanisk och distinkt känsla. Kopplingen är barnsligt lätthanterad. Farten ökar och färden går via en kortare motorvägssträcka mot kurvigare småvägar. På de öppnare vägarna levererar Thruxton hotrod-vibbar när maxvridet på 112 newtonmeter släpps lös. Accelerationen sker helt utan nervositet i det stabila chassit. Samtidigt är hjulbasen hos Thruxton till och med kortare än hos Triumphs streetfighter Speed Triple. Det i kombination med ett ordentligt vrid uppmanar till bus och aktiv körning. 

I kåplöst standardutförande är längre etapper i motorvägsfart inget direkt nöje. Men kraften i motorn signalerar att den gärna tuffar på så länge du orkar med fartvinden. Det är dock helt klart lugnt trafikerade landsvägar som är Thruxtons naturliga habitat. Tanken är smal vilket ger hojen en nätt midja och det gäller att knipa med knäna för bra stöd vid aktiv körning. Den rejäla framgaffeln från Showa och de väl tilltagna bromsarna gör att det känns tryggt att jaga på genom det böljande landskapet. Thruxton R styrs enkelt in kurvorna och det finns nog med kraft för att du lugnt ska kunna fokusera mer på spårval än att hitta rätt växel.

Traction control är standard liksom ett ABS-system som arbetar med fina pulser. Körupplevelsen är städad men det finns alternativ för dem som är sugna på att kapa varvtider under en bandag. Förarhjälpmedlen kan stängas av helt och Ride By Wire-systemet erbjuder ett Race-läge med ­snabbare gasrespons.

Motorn i de nya Bonneville-hojarna är ett rejält kliv upp från föregångarens luftkylda 865-kubikare. De som sitter i nya basmodellen T120 och i Thruxton är likadana i grunden men de har justerats för olika körupplevelser. I Thruxton har 1 200-kubikaren fått tillägget HP som står för High Power vilket betyder att visst finlir gjorts för att plocka ut mer effekt. Strax under 100 hästkrafter är inga mängder ur 1 200 kubik men fortfarande fler än de 79 som T120 sportar. 

Bromsarna från Brembo erbjuder massvis med bromskraft men utan det initiala ­tappa-andan-bettet som jag personligen föredrar. Känslan är att kraften från broms­oken levereras långsamt stegrande. På ­tillbakavägen efter en bra stund i sadeln slås jag av att fjädringskomforten är riktigt skaplig. Det som stör lite är att jag med mina 179 centimeter varit tvungen att köra med relativt raka armar för att nå över tanken. Det gör att jag tagit upp en hel del av de sämre vägsträckornas ojämnheter med armarna. 

Med Thruxton erbjuder Triumph ett ­fenomenalt detaljarbete som kan göras ännu läckrare med en uppsjö original­tillbehör. Nya Thruxton R är ett design­objekt som är redo att ösa på med mängder av ­lättillgänglig körglädje när helst du tröttnat på ­caféhänget.