Provkörning: Kawasaki Ninja H2R

Först publicerad i Bike #6.15

Efter en grundlig teknisk genomgång av motorcykeln och ett stort antal underskrifter är det dags. Verkligheten känns högst påtaglig när jag sätter min signatur på det dokument som intygar att jag förstår innebörden av att köra den motorcykel jag snart ska grensla. Den att Kawasaki frånsäger sig ansvar från eventuella dumheter jag kan tänkas orsaka, både mot mig själv och andra. Ett dovt muller börjar fylla depån på ­Losail, Qatar, vilket jag först tror beror på lågflygande stridsflygplan.

Kakafonin av muller ökar till ett donande åskväder, snart går det knappt att stå kvar i depåboxen utan hörselskydd, och in rullar fyra stycken ­Kawasaki H2R. De värms upp av tekniker och ljudinfernot ur det korta titanröret får det att vibrera i hela kroppen. Vid varje gaspådrag känns det som att inälvorna ska studsa ur kroppen, plötsligt känns handsvetten väldigt tydligt och munnen snustorr. Det första varvet går i modest tempo och alla sinnen försöker samla intrycken från denna best till hoj. Jag känner på greppet i de nya Bridgestone-slicksen, provar känslan från Brembo-bromsarna och försöker förstå accelerationen vid fullt gaspåslag. 

Kawasaki uppger 326 hästkrafter vid 14 000 varv och ett vrid på hela 165 newtonmeter vilket ger en toppfart på över 360 km/h med hojens nuvarnade utväxling. Ännu snabbare har de kört under egna tester, det ryktas om farter över 400 km/h… När jag vrider på gasen ut på start- och målrakan på treans växel så blinkar det ilsket i displayen framför mig. Det är traction-controlen som frenetiskt jobbar för att inte spinna loss bakhjulet, samtidigt som elektroniken kämpar med att hålla ned framhjulet. Accelerationen är lika våldsam på fjärde, femte och sjätte växeln. Aldrig tidigare har jag upplevt något på två hjul som vill framåt med så våldsam hastighet.

Depåmuren på min högra sida flyger förbi och jag närmar mig bromspunkten från dagens tidigare provkörning av ”vanliga” H2 med snudd på skrämmande hastighet. Jag tittar ned på displayen och hinner se 323 km/h innan jag klämmer in bromshandtaget och känner de fina 4-kolvsoken från Brembo effektivt reducera hastigheten. Fortfarande är jag inte övertygad om att hinna få stopp på ekipagt och jag har plan B klar; att ta den stora asfalterade avåkningszonen till hjälp om det skulle behövas. Allt löser sig dock och med endast lite lätt svaj i bakändan, orsakad av den hårda ­inbromsningen, styr jag in i kurvan – jisses!

Kawasaki har försett H2R med en fackverksram av stål istället för en traditionell boxram av aluminium. Dels för att effektivare bli av med värme men också för att mer detaljerat kunna styra var ramen ska vara vridstyv och var den ska flexa. Ramen är identisk med H2:ans vilket faktiskt gäller det mesta av hojen i övrigt. Kompressorn är samma på båda modellerna, vi kan anta att många H2-ägare kommer att locka ur gatversionen några av de slumrande extra hästkrafterna. Chassiinställningarna är styvare på H2R– något hårdare fjädrar samt en annan grundinställning på dämpningen fram och bak.

Även elektroniken är densamma och här märker man hur vansinnigt stark H2R egentligen är. När jag gasar hårt ut ur kurvorna klarar inte alltid elektroniken av att ta hand om den enorma kraft som monstret levererar och jag får några släpp med bakänden. Likadant är det med framhjulet som går till väders om man är det minsta nonchalant med gasen, trots att gasresponsen är snällare. Systemen hinner helt enkelt inte med. Till mitt andra 20-minuterspass väljer jag att köra H2R lite varsammare och finner den då mer följsam. Jämfört med H2 styr den in bättre i kurvorna. Den är också lättare att göra kursändringar med vilket mestadels beror på den 22 kilo lägre vikten.

Jag kommer ikapp en kollega, lägger mig bakom och studerar hans körning samt lyssnar till den underbara sång som under ett varv spottas ut ur avgassytemet. Jag är dock ivrig att köra vidare i mitt eget tempo och accelererar förbi på yttern genom en snabb vänster som tas på tvåan, trean och fyrans växel. Med H2 körde jag genom samma fantastiska kurva med fullt gaspådrag och lät quickshiftern göra jobbet. Det vågar jag inte göra om med ytterligare 116 hästkrafter tillgängliga. Fartökningen är så våldsam att hjärnar har fullt upp med att bara hinna med att minnas bromspunkt och spårval in i den efterföljande kurvan. 

Kvällens sista pass är körning i mörker med banan upplyst av enorma strålkastare. Det blir några sköna varv i högt tempo för att en sista gång få njuta av Kawasaki H2R – varenda sekund måste tas tillvara. Kawasaki själva kallar den ”The ride of your lifetime” och det är precis vad jag just upplevt – H2R är en helt ­galen motorcykel!

Ursprungligen publicerad i Bike 06/15.