Provkörning: Ducati XDiavel

När Ducati presenterade XDiavel var min första tanke: ”Okej, en Diavel som körs med fötterna först, inget revolutionerande”. Bilderna väckte inga större känslor.

Jag fick emellertid en stor överraskning när jag såg XDiavel för första gången på årets motorcykelmässa i Helsingfors. Eleganta XDiavel är en mycket imponerande skapelse att se på. För att skapa en ren design har exempelvis kylarslangar gömts och avgassystemet trollats bort från synhåll.

Den mest iögonfallande skillnaden jämfört med vanliga Diavel är fotpinnarna som placerats längre fram, men det är även en hel del annat som förändrats. Motorn har fått 3,6 millimeter längre slaglängd och lystrar därmed till namnet Testastretta DVT 1262 som även avslöjar slagvolymen. Det tvångsstyrda ventilsystemet med variabla ventiltider har finjusterats för högre vrid på låga varv. Även kompressionen är lite högre. Förändringarna ger ett mäktigt vrid på knappa hundra newtonmeter vid 2 100 varv och maxvridet på strax under 129 newtonmeter infinner sig vid 5 000 varv.  Toppeffekten 156 hästar är minst sagt tillräcklig för en cruiser och nås vid 9 500 varv. Detta ger ett väldigt brett och användbart register. 

XDiavel erbjuder tre körlägen, Sport, Touring samt Urban, som utöver effekt och gasrespons påverkar traction control och ABS-systemets känslighet. De två sistnämnda systemen utnyttjar även IMU-enheten som analyserar hojens rörelser vilket betyder att båda systemen fungerar även vid nerlägg. Till hjälpsystemen hör även launch control.

Väl i sadeln konstaterar jag genast att ergonomin är utmärkt. Med framåtflyttade fotpinnar tillsammans med ett brett styre upplevs körställningen ofta som jobbig men i sadeln på XDiavel blir det aldrig påfrestande. För att vara en stor och tung hoj är den förvånansvärt lätt och trevlig att köra i stadsmiljö.

När jag fortsätter ut ur staden på en slingrig väg genom ett tättbebyggt område klickar jag fram farthållaren och cruisar vidare i makligt tempo. Jag inser nu varför Ducati talade så mycket om avslappnad körning vid lägre hastigheter i samband med presentationen av modellen. Allt är synnerligen väl tilltaget när det gäller ljud, stämning, motorkaraktär och komfort.

Äntligen lämnar vi staden och jag slår på Touring-läget som ger full effekt. Gasresponsen är fortfarande behagligt mjuk och körningen är fortfarande avslappnad trots de massiva kraftresurserna.

Med Sport-läget blir det helt annorlunda. Gasrespons blir vassare och XDiavel visar sin Ducati-sida. Varvtalet stiger i rasande takt mot rödmarkeringen växel efter växel och jag kör plötsligt in i en kurva som bara för ett ögonblick sedan glimtade någonstans i horisonten. Det hela ackom­panjeras av ett fantastiskt muller. Ett lätt tryck på det känsliga bromsgreppet får oken från Brembo att sänka hastigheten så pass snabbt att ABS:en vill gripa in. XDiavel svänger lätt in i kurvorna och håller kursen fint. Måste du korrigera ditt spårval går det lekande lätt. Det är svårt att tro att det här faktiskt är en hoj som väger nästan 250 kilo och är utrustad med ett 240-millimeters bakdäck. Helt galet. Den enda skönhetsfläcken är fjädringens hårdhet på ojämnt underlag samt den korta bakfjädringen men jag har för kul för att hinna tänka på bristerna. Angivna nedläggningsvinkeln är 40 grader, en fin siffra för en cruiser.

När jag hunnit njuta av hojens prestanda en bra stund kommer jag på att den måste vara duktig på burnouts. Jag klickar fram lämpliga inställningar, saktar ner tempot, växlar ner till ettan, lutar framåt och släppar kopplingen. Överraskande nog tycks greppet förbli som det var – på bakhjulet alltså. Framhjulet reser sig däremot omedelbart och målmedvetet upp mot himlen. Förvånat börjar jag leka mer med hojen och konstaterar att det går att få upp framhjulet även med bara gas. Vad hände med avslappnad cruising vid lägre hastigheter? Det är helt omöjligt att inte skratta hysteriskt inne i hjälmen.

Såvitt jag minns har jag aldrig kört en mer absurd hoj än XDiavel. Å ena sidan är den en väldigt lättkörd, trevlig och avslappnad cruiser som man gärna kan stoltsera med på parkeringar utanför populära caféer. Å andra sidan är den en rolig muskelhoj med rasande prestanda som borde räcka för de flesta ­förare. En riktig ulv i fårakläder.