20 april, 2024
När Ducati lanserade prototypen för Monster M900 1993 sammanfattade dess skapare Miguel Galluzzi den så här:
– En sadel, tank, motor och två hjul. Allt annat är överflödigt.
Enligt den italienska fabriken födde just den här meningen hela den här kategorin nakna sportiga motorcyklar. Nya Monster 1200 S är sina rötter trogen. Även om Ducati gärna vill prata om forna tiders succéer är nya 1200 S verkligen ingen teknisk tillbakablick. Den senaste versionen av den största medlemmen i Monster-familjen är fullmatad med toppmodern teknik även om utseendet kan spåras till ursprunget.
Motorcykeln har skarpare linjer än förr. Bakändan har kortats ett par centimeter och tanken är en knapp centimeter smalare. Axelavståndet har minskats med 2,5 centimeter till 1 485 millimeter, vilket i hög grad beror på den nya enkelsvingen. Genom ändringarna av axelavståndet och framändens geometri har tillverkaren strävat efter smidighet och lättare manövrering.
Den nya framlampan är snygg, särskilt i dagsljus med DRL-signaturen. De nya avgasrören har hämtat influenser från R-versionen. Körställningen är bekväm. Sitthöjden kan justeras mellan 795 och 820 millimeter. På provkörningshojen är sadeln inställd i högsta läget, vilket känns bra för mig och mina 180 centimeter. Om inget annat hos nya Monster 1200 S väcker körlusten till liv så gör motorljudet med all säkerhet det.
Förväntningarna på de 150 hästkrafterna är extremt höga vid start, men stämningen faller pladask redan efter några meter. Hojen känns verkligen klen och tam. Lyckligtvis är orsaken mycket simpel. Monster har tre körlägen (Sport, Touring, Urban) och för säkerhets skull har killarna på fabriken ställt in motorcykeln i klenaste läget, Urban. Med några knapptryck hittar jag sport-inställningen och direkt blir körningen mycket mer inspirerande. Motorns bränsleinsprutning och kompressionsförhållande har uppdaterats så kraftkällan förtjänar varje lovord.
På den korta turen i staden dras smilbanden upp mot öronen då motorcykeln känns riktigt ettrig och smidig samt mycket lättkörd. På kurviga vägar blir känslan bara starkare även om det tar en stund att prova ut de olika inställningarna. Körläget håller jag ändå i läget Sport. eftersom den helt klart har den trevligaste karaktären.
Öhlins fullt justerbara 48-millimetes USD-gaffel och bakändens singeldämpare från samma tillverkare fungerar ypperligt. Hojen med en torrvikt på 185 kilo kastas lekande lätt från en kurva till nästa. Quickshiftern som fungerar åt båda hållen underlättar körningen på ett trevligt sätt.
Brembos M50-bromsar med ABS som är välkända för sin förstklassighet sköter inbromsningen i kurvor. Fram sitter 330 millimetersskivor och bak en 245 millimeter stor skiva. Det finns också några störande egenskaper. Fotpinnarnas gummin är mycket hala i våta väderförhållanden och tankdesignen är lite udda. Tanken är hög samtidigt som jag har svårt att hitta bra plats för knäna. I övrigt fungerar körningen mycket bra.
Chassits och motorns kompatibilitet framhävs av antispinnsystemet som är en modifierad variant från Ducatis Panigale-modeller och fungerar utmärkt. Effekten på traction controlen och systemet som förhindrar bakhjulslyft styrs av körläget, men går även att ställa in manuellt. De fungerar effektivt och är lätta att använda. Du får dock hålla huvudet kallt – när traction controlen är frånkopplad är motorcykeln ett vilddjur och det krävs att föraren vet vad han sysslar med.
