Polisen, våld, ekonomi och prioriteringar

Vad är syftet med en lag? Svaret är tämligen enkelt, en lag finns till för att vi ska få det bättre. Det må vara ett småbarnsmässigt sätt att uttrycka det på men faktum är att det är vad det i grunden handlar om.
 
I Sverige har vi omkring världens lägsta trafikdödlighet, med andra ord skulle man med fog kunna påstå att de lagar som reglerar framförandet av fordon fungerar bra. Man måste alltså fråga sig hur polisen prioriterar sina resurser när de i Stockholm, och sannolikt på flera ställen, i mars sjösatte det projekt som går under benämningen ”Polisens arbete på väg”. Vad det handlar om är att de ska fokusera på så kallat aggressivt beteende vilket inbegriper bland annat för korta avstånd till framförvarande samt att köra mot gult, gult, ljus och underlåtenhet att använda blinkers.
 
Jag är inte emot att någon av dessa regler efterlevs och jag ser ett möjligt problem om det inte görs i alltför stor utsträckning. Men är det där vi vill att polisen ska lägga ännu mer av sitt fokus? Med tanke på hur samhället utvecklats de senaste åren tror jag att de flesta håller med mig när jag svarar nej på den frågan.
 
Polisens arbete måste präglas av långsiktighet samt prevention och det senare inte bara av brott utan också genom att stoppa småförbrytares klättring i brottstrappan – små brott leder på sikt till större. Det gäller dock inte alla typer av förseelser, vi kan nog lugnt utgå ifrån att den som slarvar med blinkers inte därigenom på sikt löper större risk att hamna i tung kriminalitet. I skenet av dödsskjutningarna på Hisingen, bara en i raden av liknande tragiska incidenter, kan vi konstatera att polisen misslyckats kapitalt med sin uppgift.
 
När jag växte upp i en halvsliten stockholmsförort hade vi en kvarterspolis, Micke. Ibland hälsade han på i skolan, vi stötte på honom på gatorna och var det något man behövde hjälp med kunde man fråga Micke. Det handlade aldrig om övervakning, enbart om närvaro. Hans funktion hade naturligtvis en prislapp men jag vill tro att det var väl investerade resurser – om inte annat var det aldrig någon som sköts ihjäl.
 
Minns du polisinsatsen för ett par år sedan som slutligen ledde till att föraren av den förföljda motorcykeln omkom? Jag tar inte parti för hojåkaren Christoffer som sådant men man måste fråga sig om 50 polisenheter, inklusive helikopter, under flera timmars förföljande är en rimlig nivå på insats. Han var inte kriminell, förseelserna var fortkörning och avsaknande av regskylt varav ingetdera kan sägas vara en inkörningsport till grövre brott, utan bara ung och dumdristig.
 
Kostnaden för ovanstående polisjakt, och liknande höga prioriteringar av vad som faktiskt får anses som ganska små problem, lär vara mycket stor. Hur många ”kvarterspolis Micke” motsvarade jakten på Christoffer? Och det går utmärkt att ställa dessa två intressen mot varandra, påsen med pengar är inte bottenlös och om man ger till det ena måste man ta från det andra.
 
Varför väljer då polisen att återigen storsatsa på ett problemområde vars statistik med all önskvärd tydlighet visar att det egentligen inte finns några problem?
 
Svaret på den frågan kanske står att finna i Ferguson, USA, där polisen satt i system att bötfälla kommunens svarta medborgare i syftet att rädda kommunens budget. På samma sätt är trafikförseelser en ständigt välmjölkande kassako och eftersom de allra flesta som ”åker dit” är vanliga vänliga medborgare fogar vi oss snällt i de böter som skrivs ut – easy money.
 
Inte nog med att vi trafikanter utsätts för en slags strukturell diskriminering, än värre är att polisens långtida brist på fokus inom de områden där det verkligen behövts nu börjat synas på allvar. Om medborgarna i Biskopsgården på Hisingen fått bestämma, hade de valt en ökad polisnärvaro eller anser de att blinkersövervakning är viktigare?