25 april, 2024
St Martin – Corvara
Idag ska det klättras bergspass. Synd att dröjsmålen gjorde att jag missade övernattning på svenskcampingen i Heiligenblut. Dryga tretton år sedan jag sov där, så en sväng dit och kika hur det ser ut idag är ändå ett måste för mig. Är igång relativt snabbt och glad att jag ändå inte körde till Zell am Zee redan på kvällen, hade nu förmodligen fått sparka jord och vänta tills passet öppnar för dagen. Vädret är inte värst mycket att hurra för, småduggar lite. Uppe i bergen kan dock vädret vända ganska snabbt och har nu stora förhoppningar om att den gör det. Grossglockner är ju till skillnad från många andra bergspass ännu mer ett bergsområde som är vidsträckt och där man vill då se lite längre bort utan att störas av regndimma.
Pinnar på i duggregnet som ganska snabbt försvinner. Passerar Zell am Zee efter väg 311 och efter ett tag svänger av mot passet. Pågår tydligen någon slags veteranbilsrally, blir omkörd av riktigt häftiga gamla bilar. De flesta verkar vara före detta tävlingsbilar. En del kör försiktigt och en del gasar på ganska friskt. Inga billiga bilar heller, vid ett kaffestopp passerar tre bilar efter varandra och jag räknar snabbt att där åkte nog cirka tre miljoner kronor förbi, minst!
Mot tullstationen. Märker nu att Visionen kommer mot högre höjder, den börjar tappa lite kraft på grund av syrebrist. Har inte ens kommit till betalstationen och den börjar redan nu slacka lite. De flesta moderna motorcyklarna har ju en insprutare som då justerar syrebristen. En förgasarvariant reglerar man väl med att bara ge lite mer gas. Men, med en moped som varken justerar eller där rullen är redan i botten är inte mycket att göra åt, bara att gilla läget.
Vid betalstationen betalar jag mina 22 euro för att passera. Någon fördel för moped finns inte här utan den går då som motorcykel. Rallyt har sin start här och jag stannar ett tag och kollar in starten. Framför allt ljudet från vissa motorer går inte av för hackor, grymt!
Klättrar i sakta mak uppför. Noterar att det kommer att bli en lång resa. Full gas och den ligger och toppar för det mesat i cirka 10-12 km/timmen. Ibland kommer det små riktigt rejäla uppförslut och blir då tvungen att zick-zacka över hela vägbanan för att inte få stopp. Trots det så ger den upp för första gången. Får helt enkelt kliva av moppen och gå bredvid den.
Filmsnutt när den lilla Honda Vision 50 storknar.
http://www.youtube.com/embed/xCExFvVHdnw
Stannar emellanåt för att kika och njuta av utsikten, helt underbar vy! Dimman tätnar rejält en stund, men bara efter några serpentiner är den borta. Fortsätter uppåt och stannar lite då och då. Vid varje litet stopp i uppförslut kommer jag igång framåt genom att först ta fart tvärs över vägen.
Sista serpentinen upp. Femtio meter uppe på hyllan vid den stora parkeringen står en cirka femtio personer och tittar på rallyt. Vyn därifrån är att man kan se några serpentiner ner. Vi har det kämpigt just nu och kommer zick-zackande de sista serpentinerna. Sista biten och Visionen tvärtjurar och stannar. Bara att kliva av och gå bredvid samtidigt som jag känner leendena och pekandet i min rygg på publiken som förmodligen studerat hela spektaklet ganska länge.
På stora parkeringen nu och nästan längst upp. De tidigare åskådarna knallar förbi moppen och kollar in den. Några hinner fråga lite om moppen och varifrån jag kommer.
Finns egentligen en lite bit kvar, upp till Bikers point. Den är riktigt rejält brant. Efter att kollat in lite veteranbilar och framför allt, njutit av utsikten från platån så tar vi sats för Bikers point hela parkeringslängan. Kommer bara cirka hindra meter upp efter den branta backen och det blir tvärstopp. Jag inser att jag inte orkar gå hela vägen till toppen med mopeden så jag vänder.
Vänder istället åt andra hållet, mot nedvägen och mot Italien. Först en liten bit till uppför till toppen. Den är inte värst brant så Vision fixar det galant när vi kommer in i den med full gas. Stannar där en stund, studerar vyerna ner och trots att molnen skymmer sikten långt ner så kan man bara föreställa sig. Man blir faktiskt lite ödmjuk när man glor på detta.
Ner efter sydsidan. Möter direkt ett igenkännande, doften av brända bromsklossar. Minns min motorcykelresa här när jag körde ganska hårt efter en BMW-bil som laddade hårt och det rykte rejält i frambromsarna på bilen, medan den fräna lukten från utmattade bromsar bara spred sig ut i rymden.
Full gas ner! Känner att strypningen vill in i början men den ger med sig och det går hiskeliga farter i mopedfart räknat, så pass att mätaren inte ens räcker till. Emellanåt kommer uppförslut och Visionen slackar rejält med hastighet. Sydsidan känns mer vintrig och hård i jämförelse med nordsidan. Jag har varit så upprymd av vyerna upp så jag har inte ens tänkt på hur lång färden upp varit, framför allt tidsmässigt. Nu först märker jag det och det känns som att nedfarten kommer aldrig ta slut.
Hamnar iallafall tillslut i Heiligenblut och kör igenom byn mot svenskcampingen som ligger en bit bort. Knallar in på området och trots att det var dryga tretton år sedan jag var här så känns allt igen. Hinner också byta några ord med campingvärdinnan och hon gillar tanken med mitt återbesök.
En bit till nedför. Nu börjar det kännas att vi är på lägre höjder, Visionen klättrar uppför backarna hur lätt som helst. Visst, den tappar lite fart, men den känns nu som den har en helt annan kraft och ett helt annat driv framåt.
Stannar en stund och kollar papperskartan innan tänkta färden västerut. Slovenien österut eller västerut mot Dolomiterna? Båda har jag inte tid med, Slovenien ligger inte många mil bort och Dolomiterna vet jag av erfarenhet att den tar dit, massor av tid. Där finns en hel del pass att passera där och det känns som de är hur många som helst. Dolomiterna ser ju ganska kort ut på kartan, men när man väl är där så…
Beslutet blir Dolomiterna. Svänger av direkt efter Italienska gränspassagen, samma som är vägen till Venedig. Dolomiterna känns igen direkt. Klipporna ser här mer hårda och nästan skrämmande ut i jämförelse med andra bergsområden. Fast, nu känns de faktiskt på något konstigt sätt mer vänliga och snällare än första gången jag mötte dom. Om det beror på att jag kommer på moped eller från ett annat håll vet jag inte.
Pass efter pass passeras. Tar lite omvägar också och blir lite i tidsnöd. Hade tänkt hinna lämna Dolomiterna innan övernattning och sikta in på att vara tidigt på morgonen i Stelvio. Lagom blir att ta det längsta passet nästsist och stanna för övernattning strax före Bolzano. Moppen har ju protesterat hela tiden vid de höga höjderna. Det har blivit mycket tio kilometer i timmen, så det nästsista passet efter Corvana börjar kännas lite träligt.
När vi äntligen är längst upp så visar det sig att vägen ner är avstängd. Det har skett ett ras längre fram och Carabinierin berättar att den kommer bli avstängd en lång tid framåt. Carabienierin ja, vilket ekipage. Han ser ut som på italienska filmerna från sjuttiotalet med sin utrustning. En mörkblå variant med en läderrem från ena axeln nedför andra sidan höften. Att han sen kör en Moto Guzzi 850 från tidig sjuttiotalet gör honom komplett! Schyst!
Carabinierin föreslår att ta nedvägen tillbaka till Corvara och bland annat via passet Pordoi. Jag är vid det här laget ganska körd vad gäller pass så full gas ner och in på campingen i Corvara.
Platser på campingen finns det gott om. Checkar inte ens in först utan det första jag gör är att knalla in i baren, hämtar en öl, sätter mig på bänken bredvid moppen och försöker sjunka in det jag och Vision varit med om denna dag. Slutar med ett leende förstås!
Kvällen ägnas sen åt att hänga på nätet. Kommer väl någon förbi och surrar moped och undrar lite. En australiensisk familj är också där på tältsemester. Herrn i huset är en lite underlig men kul kuf, blir att språka med honom en lång stund. Den här gången har han hela familjen med sig, fast han har inte det alltid. Han berättar att han gjort en lista på ställen i världen han ska besöka innan han dör. Listan är lång och han jobbar för fullt på den.
Text och bild Vijo Saarela
Resan fortsätter här på mcnytt.se…
