På moped över Alperna. Del fyra.

Corvara – Livigno

 

Tidigt uppvaknande. Snabbt kaffekok och packandet är igång i princip direkt. Campingvärdinnan hade lite risig engelska. När jag på kvällen försökte förklara för henne att jag betalar direkt och åker iväg tidigt, så kommenterade hon det med ett finger framför läpparna
-"Hyyysh, moped out". Hon ville alltså att moppen skulle stå utanför bommen över natten. Att jag försökte visa henne att moppen knuffas ut och inte körs fattade hon inte ett dyft av, upprepade bara hyshandet. Nåja, ides inte förklara mer för henne, vad vet hon på morgonen att moppen är packad på plats och sen utknuffad från campingen och ut vid luckan bredvid bommen.

Ner till vägen. Tillbaka samma väg är det tänkt, men får en konstig känsla och åker in till stan istället och kollar att vägen är öppen. Tur att man gjorde det, måste ha varit ett ordentligt ras, skylten för passet visar att den är fortfarande avstängd. Nu är det bara att ta omvägen som Carabinierin rått mig att göra.

 

 

Fortsätter några hundra meter till och vänder mot vägen som går mot Bolzano, men först ska passet Pordoi passeras. Det här passet är ett strå vassare än den avstängda. Klättra först upp en bra bit innan ens serpentinerna kommer. Serpentinerna här är numrerade och vid uppgången läser jag nummer trettiofyra som sista serpentin. Därifrån ska man sen också ner och den första siffran som man möts av är då nummer tjugosex. Alltså, bara det här passet har sextio serpentiner! Det får då mig att tänka på, undrar hur många serpentiner man slajdat genom under de här dagarna… Och passagen är ju inte ens slut än på långa vägar!

 

 

Sjyst småvägar och något mindre pass hinner avverkas innan Bolzano. Snurrar en stund inne i stan och vänder sen nordväst och mot Stelvio. Passerar några mindre småbyar. Det är relativt tidigt och trafiken har inte kommit igång ordentligt ännu. Klockan börjar bli dags att köpa bröd och hittar en liten affär som passar. Det blir också signalen att trafiken kommer igång. Vet inte vad som händer, men helt plötsligt känns det som om alla åkt ut på samma gång.

 

 

Den smala vägen blir lite jobbig att köra på, håller till höger så mycket det går, men en del är så fega att köra om och det skapas snabbt en kö efter mig. Stannar till emellanåt och släpper förbi.

In på Stelviovägen och det blir klart lugnare trafikmässigt. Hojar kommer och far hela tiden. Har vid korsningen till Stelvio kört om ett större gäng hojåkande italienare som pausar sina hojar. Dom hälsar och småskrattar.

Det tar ett tag innan någon slags stigning börjar ens. Det italienska hojgänget kör om mig igen. Stigningen upp till Stelvio börjar med ett antal serpentiner innan skogen, där har också Italienarna parkerat sig igen på en parkeringsplats och nu hejar de ännu mer.

 

 

Jag matar på och gör bara korta sporadiska stopp. Blir efter att tag omkörd igen av italienarna och får nu ett par tutande av dom. Kommer ur serpentinerna i skogen och börjar klättringen på den öppna bergssidan. Trots zickzackande så får jag nu mitt första stopp och får kliva av och gå en stund.

Fortsätter att mata på, stannar till lite då och då för att kolla och snabbnjuta av vyerna. Ser efter tag att italienarna har nu parkerat en bit upp och det ser nästan ut som om dom står och väntar på mig. Dom börjar heja på mig innan jag ens når serpentinen där de hänger. Tar som vanligt sats från ena sidan av vägen när det laddas för uppgång mot nästa serpentin. En av italienarna småspringer bredvid mig och frågar -"where are you coming from?". Hastigheten är knappt gångfart och jag hinner lätt svara -"Sweden". Han stannar och jag kikar i backspegeln, gänget står och hoppar med händerna i luften och hejar på… Känns plötsligt som om det gällde Giro di Italia.

Kommer tillslut ända upp. Massor av hojar och det är inte det lättaste att ens hitta en lucka nånstans att ställa moppen på. Att det pågår nån slags cykeltävling samtidigt gör ju inte saken bättre.

Tar en liten sväng runt där, allt ser nästan lika ut såsom det gjorde för dryga tretton år sedan. Kanske affärsverksamheten i affärerna har bytts ut, men korvförsäljarna som då också fanns två stycken av, står precis på samma plats. Fast, förmodligen är det väl andra personer som har korvstånden nu?

 

 

En liten filmsnutt här!
http://youtu.be/3KWTS-tmDXo

 

Nerfart nu. Vi släpps iväg från mållinjen i mindre omgångar. Cykeltävlingen verkar vara ett race som går på västsidan nerifrån upp och vid utsläppen följer alltid några cyklister med. Jag ger full gas ner, kör om både bilar, bussar och motorcyklar. Cyklisterna får man vara vaksam på, dom går fortare ner än allt annat, mycket fortare. Att de sen kör om både på utidan och insidan gör att man måste vara vaken.

Byn eller staden Bormio är det första som dyker upp längst ner vad gäller stad. Fyller på både tank och dunk. Åker sen till campingen som ligger cirka fyra kilometer bort. Här övernattade jag också för dom där dryga tretton år sedan och det mesta är sig likt, förutom att pizzerian har nu blivit nån slags bar istället. Det var också här jag provade för första gången en riktig italiensk pizza, ugnsbakad. Det var också här jag konstarerade att dom svenska pizzorna är nog bäst ändå.

 

 

 

Fotar och precis råkar en cyklist svischa om på insidan. Helt galet!

 

Väldigt sugen att parkera för natten i Bormio, men klockan är alldeles för lite. Åker istället tillbaka mot stan och mot Stelvio. Svänger av norrut mot skatteparadiset Livigno som också samtidigt är en skidort. Ett pass att göra för att komma dit. Trafiken till Livigno är intensiv, massor av italienare som är på väg dit, gissar på att det är framför allt för att köpa billig sprit.

Längst upp på toppen av passet har de plasserat en tullstation. Vet inte varför den finns där, om den finns där för att det ska se märkvärdigt ut, eller om det helt enkelt är så att reglerna är såna vad gäller skattefria zoner. Nedgången från den så kallade gränsen är ganska trevlig, mer mjukare berg som varvas med någon enstaka småby eller något enstaka hus som ligger i släntarna. Innan Livigno kommer det några affärer mitt i alltihopa. Vad de säljer i första hand märker man snabbt. Det var framför allt tydligen hit trafiken gick.

Framme i Livigno. Både kör och knallar runt i stan en stund i den relativt livliga stan. Hotell finns i princip var enda gathörn och man kan ju bara tänka sig vilken kommers det är på vintern, det är ju ändå som skidort de flesta livnär sig på här.

 

 

Frågar en parkeringsvakt om camping och blir då hänvisad cirka fyra tre kilometer västerut. Åker dit och ser att det är två små campingar bredvid varandra. Gör en ole dole doff och kör in i campingen som inte vann.

Slänger upp tältet. Ingen matlaging idag. Har sett att på gångavstånd finns en pizzeria i närheten och knallar dit. För nio euro får jag en stor sejdel öl och en riktig italiensk pizza. Den här gången smakar den italienska pizzan mycket bättre. Fast, fortfarande inte lika bra som de svenska!

 

Resan fortsätter här på mcnytt.se…
Se länk uppe till höger!