Moto Guzzi V7

Federico Bertini står i det lilla konferensrummet med rökfärgade glasrutor och berättar att hans 86-åriga mormor är VD på företaget där han själv arbetar som säljare. Jag befinner mig hos Domino, den norditalienska tillverkaren av styren, broms-, gas- och kopplingskomponenter, och sedan 1951 har man behållit både ­ägande och ledning inom familjen. 

Det är för att uppleva de familjära banden mellan Moto Guzzi och deras många leverantörer runt Comosjön som motorcykeltillverkaren med sin gamla fabrik i Mandello del Lario har bjudit Bike till Lecco. Men också för att provköra årets version av V7 som på några år har blivit Moto Guzzis viktigaste modell. På en marknad som har krympt många år i rad är det helt nödvändigt att locka nya kunder till märket och det har V7 lyckats bra med. Framför allt unga köpare och kvinnor gillar V7. Tjugo procent av alla tillverkade exemplar säljs i Italien, lika många i USA, tolv procent i Tyskland, tio procent i Frankrike och tio procent i Japan. I Sverige har dock förvånansvärt få V7 hittat köpare.

 

Jag styr ut genom fabriksgrinden som ligger i en osannolikt skarp kurva mitt inne i den lilla staden och kör söderut längs Comosjöns östra sida. Redan när jag har fått i trean dras min mun ut i ett brett leende; det är väldigt svårt att inte charmas av den tuffande ­motorgången. Även om registret är kort och accelerationen mellan 3000–5000  varv ackompanjeras av lågfrekventa vibrationer i styre, sadel och fotpinnar. 

Moto Guzzi betonar att motorn, helt oförändrad till 2014, är justerad för att ge bra vrid på låga varv. Så länge föraren kör längs ­mindre vägar där hastigheten oftare ­ligger under än över motorvägsfart är ­motorn tillräckligt stark. Till och med rolig. ­Motorbromsen är kraftig och den som kan läsa av kurvornas radie behöver sällan ­använda bromsen.

Och tur är väl det eftersom det är samma enkla skiva fram som när V7 lanserades 2008. Fyrkolvsoket från Brembo ser inte direkt ut att komma från någon sporthoj och bettet imponerar heller inte, men är adekvat. ABS finns inte.

Runt Comosjön har Moto Guzzi hela ­21 leverantörer och efter ett tag i sadeln på V7 är jag tillbaks i  Mandello del Lario för att hälsa på hos cylindertillverkaren ­Gilardoni. Här gjuter man sedan 1956 ­cylindrar åt Moto Guzzi på ett avstånd från motorcykeltillverkarens lokaler som faktiskt motsvarar ett stenkast. Plötsligt känner jag att det hettar till ordentligt bakom mig och när jag vänder mig om inser jag att svensk och italiensk arbetsmiljölagstiftning är två olika saker. Utan att ha passerat någon avspärrning står jag ett par decimeter från ett stort kärl med flytande aluminium. Dio Mio!

Under kvällen styr jag ut på vägarna i ­Lecco på Racer-versionen av V7. Motorn och den trevligt klonkiga och långslagiga växellådan är likadana, men Racer har clip on-styre, något tillbakaflyttade fot­pinnar och fullt justerbara stötdämpare från ­Bitubo. Även om grundmodellen av V7 har mer ­primitiv fjädring och upprätt körställning är den faktiskt roligare att köra  i de ­hastigheter som den här trivselmotorcykeln är ­tillverkad för.

Det är lätt att förstå att många förstagångsköpare har tagit V7 till sina hjärtan. Nu väntar vi bara på att de ska göra det i Sverige också.  

Plus: Motorkaraktär. Körställning. Gott om snygga tillbehör. Coolness.
Minus: Klen frambroms som saknar ABS. Fler hästkrafter hade inte skadat. 

Publicerad i Bike nummer 8 2014.

Text: Tobias Bovin
Foto: Moto Guzzi

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: