Moto Guzzi 1200 Sport

Vit nummerplatta istället för kåpglas, glatt karbonnitrid på gaffelbenen och vågiga  bromsskivor i framhjulet. Moto Guzzis nya 1200 Sport har kostymerats för elaka upptåg.

Inte på R1-vis, med banbrytande teknik överallt och ett effekt-viktförhållande under 1. Utan på klassiskt manér, som äldre läsare minns från slutet av 70-talet, när 95 hästkrafter med en torrvikt av 229 kg var rena Superbike-specifikationen. Och när en V7 Sport från fabriken i Mandello del Lario var mångas hetaste dröm.

Sett genom nutidens visir har vi alltså snarare med retro-sport att göra. En muskelmaskin i klassisk italiensk stil, som Moto Guzzi kanske lite överraskande valde att presentera för världspressen på en racerbana. Närmare bestämt Autodromo di Franciacorta utanför den italienska staden Brescia.

Den svarta Guzzin med vita nummerfält på både styrkåpan och skalet över passagerarsadeln poserar däremot mycket självsäkert i depån och utstrålar en mäktig manlighet. V2-motorns kylflänsar och tjocka avgasrör exponerar råstyrka som ingen annan motor på någon motorcykel kan uppvisa.

 Machoupplevelsen fullbordas när man sätter sig på den låga, breda och hyggligt bekväma sadeln och sträcker fram händerna mot det extremt breda styret. Det är en lång väg över den stora 23-literstanken, och något som ytterligare ökar avståndet är att Moto Guzzi valt att vrida fram clipon-styret ordentligt i gaffelkronan.  

Den stora V-twinnen puffar energiskt och mjukt igång innan fingret ens släppt den röda startknappen. Vi känner igen 1 151-kubikaren från touringmodellen Norge, men ändringarna, som har höjt effekten med fem hästkrafter, till 95, har inte fördärvat motorns kultiverade gång. I gengäld levererar den nästan ännu mer karisma i den kraftigare versionen. 

Franciacorta är en ganska ny bana, bara 1 150 meter lång med fina kurvor för tvåans och treans växel och ett par supersnäva, Micky Mouse-kurvor innan man kommer ut på rakan igen.

Det spelar faktiskt nästan ingen roll om slutkurvan tas på ettan, tvåan eller treans växel. Guzzin accelererar med ett vrid som en elmotor på 380 volt, tills varvräknarens röda lampa blinkar vid 8 000 varv. Kopplingen är tungarbetad men det betyder inte så mycket här, där alla uppväxlingar kan göras utan att vänsterhanden kommer till insats.

Jag bromsar och växlar ner två växlar, innan Guzzin läggs ner i dubbelhögern i slutet av långrakan. Den stora maskinen förblir stadig, även när Brembo Gold med fyra kolvar klämmer till maximalt om framhjulets vågiga bromsskivor. Och den håller sig stadigt på det inslagna spåret genom kurvan. Bromspedalen tar i ganska tidigt i asfalten, men den förbrukade markfrigången är inget problem, för 1200 Sport har inget emot att byta spår om det skulle behövas. Kardandrivning har aldrig passat mig, men Moto Guzzis lösning fungerar oklanderligt. Utan nämnvärda momentreaktioner kan man finjustera idealspåret med gashandtaget. Och svårt är det inte heller, för motorn är fint avstämd, draget i mellanregistret är övertygande och kraften kommer utan ryck när man ger gas. 

I den följande höger-vänstersektionen imponerar Guzzin inte lika mycket. Framgaffeln känns alldeles utmärkt och jag har fullt förtroende för greppet i framdäcket. Men när jag snabbt växlar kurs till vänster, reser maskinen sig på fjädrarna och chassit ger med sig under belastning. Ändå har Guzzis tekniker berättat att de har ställt in den justerbara gaffeln för bankörning. 

Bättre går det genom chikanen och den långa högerkurvan som inleder den mycket långsamma kurvan innan mållinjen.

1200 Sport är en kul kompis på den kompakta tävlingsbanan, men personligen skulle jag aldrig ta med en sådan här motorcykel till en bandag.

Namnet till trots är Moto Guzzins domän snarare landsvägar av kurvigt slag, vilket en kort tur utanför banan Franciacorta bekräftar.

Här känns motorn ännu starkare, fjädringen bättre inställd och bromsarna effektfullare. Och den ganska höga vikten är inget problem alls.

Frågan är givetvis om den kraftigt framåtböjda körställningen, som känns så rätt på bana, blir för extrem för handlederna ute på landsvägen. I gengäld betyder sadelhöjden på bara 800 millimeter att man även kan glida fram med den halvsportiga Guzzin, även om man är lång i rocken.

Om du är nostalgiker – eller bara har insett att det inte längre är politiskt korrekt att köra på bakhjulet i 200 – är den nya Guzzin kanske rätt sporthoj för dig.

 

Plus:
Kultiverad och karismatisk motor. Minimal kardan-­reaktion. Välbalanserade ­kör­egenskaper.

Minus:
Hög vikt. Konstig  körställning. Ljuddämpare i kolfiber­imitation.

Publicerat i Bike nummer 2 2007.
Av: Klavs Lyngfeldt
Foto: Gigi Soldano m fl