På förlaget har vi en pool-bil, en Volvo V70 som vi kan nyttja vid de tillfällen det inte lämpar sig att köra motorcykel. Den är bestyckad med alkolås, en fjärrkontrollsliknande tingest man blåser i för att kunna starta bilen. Det kan tyckas bökigt att behöva genomgå proceduren inför varje start, men samtidigt känns det fullkomligt självklart att man inte ska bli utsläppt i trafiken i en tvåtons torped hur som helst.
Antalet onyktra i trafiken uppges vara i runda tal mellan 15 000 och 20 000 – per dag. Ungefär 25 procent av alla dödsfall i trafiken är kopplade till alkohol och den genomsnittliga alkoholnivån de hade i kroppen var 1,6 promille. En nivå som ”ger ordentliga balansstörningar, känsloutbrott och illamående”. Vid polisens kontroller har snittet legat på runt 1,0 promille vilket ger ”sluddrigt tal och svårighet att kontrollera känslor”.
Vad siffrorna ovan innebär i praktiken är att du som hojåkare måste räkna med att du tampas med ungefär lika många fyllskallar som taxibilar när du är ute och kör motorcykel. Det är en inte helt behaglig tanke.
Det är givetvis lika illa när en motorcyklist kör onykter som när en bilist gör det. Men likväl är det en viss skillnad, en motorcykel är inte på långa vägar lika farlig för sin omgivning som en bil – bilens rörelseenergi är ungefär tio gånger högre och som motorcyklist är man inte lika invaggad i falsk säkerhet som när man sitter i ett tryggt stålskal. Sedan handlar det om rena antal, det går många bilar för varje motorcykel och dessutom har det vid undersökningar visat sig att hojåkare rent generellt har en bättre attityd till droger av olika slag än vad bilister har.
Det finns som jag nämnde lösningar för bilar som det bara är att lagstifta om och implementera, vad det handlar om är att vilja. Nolltolerans mot alkohol och nollvision i trafiken går hand i hand. När kan vi hojåkare börja räkna med att politiker och tjänstemän lägger sitt fokus där det verkligen gör skillnad?
