Ledare #4.14

Det är inget snack om att det har blivit dyrare att ta hojkort. Det råder inte heller några tvivel om att det kostar multum att äga en nyare motorcykel. Domedagsklockan klämtar tunga dystra slag, potentiella hojköpare gråter ut på diverse forum – ­”det är synd om unga mig” – sporthojen med några år på nacken kostar 30 000 kronor per helår, snörvel snyft. Det skulle nästan kunna tros att fred på jorden skulle komma i andra hand bara det blev billigare att få den där cykeln.

Jag blir rent ut sagt förbannad på denna typ av självömkan och bristande kreativitet. ­Faktum är att det idag är förvånandsvärt billigt för en ung person att äga en motorcykel. Nästintill ologiskt vill jag påstå – så länge du accepterar en motorcykel som är äldre än 20 år vill säga. Försäkringen för dessa ligger på mellan 600-1600 kronor per år (cirka) och det finns en uppsjö av intressanta modeller att välja på. De ­bolag som erbjuder klassikerförsäkringar brukar dock vara flitiga med att välja bort klassens värstingar, men det finns fortfarande godbitar att hitta. Efter en snabbtitt i ett av bolagens register konstaterades att ­sportmodellen Yamaha FZR 600 R från 1994 kostade Bike-redaktionens yngling Jonathan (21 år) 1500 kronor om året. Helförsäkrat! Då ­talar vi ändå om en motorcykel med prestanda som inte skäms för sig, och med ett inköpspris på i runda slängar 20 000 kronor för ett fint exemplar är det bara att låta sig förundras. Billigt var ordet.

Listan på liknande exempel skulle kunna göras lång. Min poäng med detta är att 80- och framför allt 90-talet är fyllt med skatter för nya som gamla hojåkare. Först och främst gynnar det förstås den ­mindre bemedlade ungdomen, men jag tycker också att det finns något vackert i att ny generation får ta över klenoder från en annan. Det känns väldigt klyschigt att skriva men, det bygger broar. Att äga och köra hoj behöver inte kosta skjortan och vi bör tillsammans se till att de som tror annat snabbt kommer på bättre tankar.