KTM Moto 3-racer

Under strålande sol och med klarblå himmel gavs vi möjligheten att på GP-banan Valencia provköra KTM:s hela Moto 3-utbud, den minsta GP-klassen. 

Först ut är 250 GP Production, köpvarianten för dig som vill börja tävla på egen hand. Sedan Red Bull Rookie Cup-hojen och slutligen Jack Millers fabriksbyggda GP-racer. Alla dessa hojar provkörs totalt mer än 50 varv, KTM snålar inte med körtiden. 

Att sitta på en Moto3 racer är en annorlunda upplevelse. Första tanken man får är hur man över huvud taget skall få plats i sadeln och var man skall göra av kroppen. Den är smal och liten i alla avseenden och man förstår varför de flesta som tävlar i GP-racing är under 160 centimeter långa och väger under 60 kilo. 

Väl inklämd bakom kåpan är instrumenteringen spartansk och enkel, det är lätt att hitta det man letar efter. En stor varvräknare av analog karaktär och några lysdioder som informerar om att det är dags att växla – det är allt som finns. Elektroniska hjälpmedel är inte något som används i denna klass men har provats av KTM-teamet tidigare, dock utan förbättrat resultat.

Att få iväg denna lilla motorcykeln är inte helt enkelt första gången. Det obefintliga botten­vridet i kombination med utväxlingen, avsedd för att passa runt den snabba Ricardo Tormo Circuit, gör att man slirar länge på kopplingen. Allt för att undvika motorstopp och välta redan på väg ut ur depån inför den samlade journalistkåren. Det går lyckligtvis bra och istället kan jag njuta av ljudet från det handgjorda Akrapovic-systemet. Det är öronbedövande högt men bedårande vackert när jag öppnar fulla spjällhus. 130 decibel är gränsen som gäller för GP-seriens alla klasser och det tar ett tag att vänja öronen vid motorljudet, trots öronproppar.

Första varvet blir en ny erfarenhet. KTM:en är otroligt smidig och kvick i sina chassiegenskaper och det känns ovant jämfört med tyngre maskiner. Minsta lilla rörelse i sadeln skapar stora yviga svängningar på den lilla 250:n. Den är också mycket känslig, ett för hårt eller hastigt input leder till att hela hojen protesterar.

På andra varvet börjar jag förstå hur lite jag ska röra mig på motorcykeln för att det ska vara lagom. Allting är precist och exakt, hojen lyder minsta lilla vink jag ger den. I stället för att vrida på styret räcker det med att titta åt det håll jag önskar fara så hamnar jag där. Alla de tre modellerna är identiska och manövreras på detta sätt – med små ­kirurgiska operationer.

Motoreffekten är förstås inte hissnande i en 250 kubiks encylindrig fyrtakt, men den är ändå rejält lättkörd. Registret är 4 000 varv att hålla sig inom och toppeffekten nås vid 13 500 varv men missar man en växling är det kört.

Att med en så liten och lätt motorcykel kunna köra snabbt runt en racerbana, utan att ha flera hundra hästkrafter till förfogande, kräver lite tillvänjning. Med en tusenkubikare kan du bromsa djupt in i kurvan, vända runt och sedan accelerarera ut. Det går inte nu, det gäller att hålla uppe farten genom att köra i vidare radier genom kurvorna.

Bromsa ska man helst låta bli. När jag bromsar så tänker jag bara tanken men låter bli handlingen, då får jag med mig den höga kurvhastigheten som behövs. Ovant och först lite läskigt, men underbart underhållande efter några varv när man övertygat hjärnan att det fungerar och att de smala Dunlop-slicksen faktiskt håller i och behåller kontakten med asfalten.

Chassiet är fast och stabilt och fjädringskomponenterna från WP fungerar mycket bra och ger den rätta feedbacken för vad som sker på banan. 

Det är faktiskt ytterst små skillnader mellan de olika modellerna som vi provkör. Exempelvis varvar Millers fabriksbygge 14 000 varv, medan RedBull Rookie-hojen är begränsad till 13 000 för längre serviceintervall. Vidare har fabriksracern två mindre bromsskivor fram mot de bägge andra varianterna som endast har en större. Köphojen KTM RC250R har en ”vanlig” ljuddämpare, utbytbar vid eventuell krasch, för att att hålla kostnader nere. Utöver dessa detaljer är det inte mycket annat som skiljer – KTM levererar racingprodukter som står sig väl i konkurrensen redan från affären. 

När dagen väl är till ända summerar jag intrycken från provkörningen med ett stort leende på läpparna. Och på kvällen somnar jag på hotellrummet, vaggad av minnen från den höga kurvhastigheten, de smidiga kursändringarna helt utan ansträngning samt de roliga kamperna med journalistkollegor ute på banan, säkert en viss del till KTM och AJO-teamets stora förskräckelse. 

Plus: Det fasta, kvicka och lätta chassiet. Körglädjen och ljudet. Kurvhastigheten.
Minus: Trångt ombord om du inte är en smurf  till storleken.

Publicerad i Bike nummer 2 2015. 
Text: Christer Miinin
Foto: KTM