KTM 390 Duke

Säg den hojåkare som inte har någon relation till, eller åtminstone en åsikt – välgrundad eller ej – om KTM:s legendariska Duke. Den första generationen var en vänsterkickad och styvnackad best som kunde skrämma slag på de flesta. I takt med att utvecklingen gått framåt har dock varje ny generation och modell, 990 ­undantagen, blivit mildare och mer lätt att leva med utan att de för den skull tappat den udd som gjort Duke till vad den är.
Idag består Duke-flottan av sex modell­er fördelat på tre plattformar. I toppen har vi 990 Super Duke R som är elak på riktigt. Därefter har vi 690, en maskin som i snällaste ­körläget blivit en mycket populär körskolehoj, och dess nytillkomna broder 690 R. Till sist har vi 125, 200 och så nu 390, motor­cyklar som delar plattform och till skillnad från sina större modellsyskon inte byggs i Mattighofen utan i Puni, Indien.
När 125 Duke presenterades 2011 var vi många som redan då insåg att det skulle komma en större version. Året efter kom 200:an, 2012 års bäst säljande KTM-gatmodell, och nu 2013 är det således dags för 390. 
– 390 Duke är både unik men också ­extremt viktig för KTM, berättar Sebastian ­Sekira, ansvarig på Street-segmentet på KTM. Det är den första modell vi släpper som ska säljas på alla de 76 marknader vi är representerade på. Det har också inneburit en stor utmaning för oss eftersom 390 kubik i en del av världen ses som en ren instegs­maskin men i en annan är snudd på en ­superbike. 390  Duke måste därför ha en unik bredd.
 
Lanseringen sker i Salzburg. Den österrikiska våren är lika sen som den nordiska och som ytterligare lök på laxen börjar det regna ­lagom till att jag klättrat in i skinnstället.
Det första som slår mig när jag grenslar hojen är hur nätt den är. Inte påtagligt liten, körställningen är kompakt men relativt rymlig, utan det är snarare den låga vikten på knappt 140 kilo torr som lyser igenom. 390 Duke är spot-on för nya A2-klassen men är så lätt att den bara får ha 44 hästkrafter för att inte kliva över 0,2 kW/kg. 
Den 375 kubik stora enstånkan slår igång med en knapptryckning. Den är helt nyutvecklad och har föga gemensamt med sina mindre syskon – de enda delarna som är samma är ventilernas vipparmar. Den är mycket kortslagig och varvar du den ­ordentligt är motorkaraktären både pigg och under­hållande utan att den för den skull är hopplöst klen på lågvarv. Insprutningen är välavstämd och lättdoserad.
Den vajermanövrerade kopplingen är lätt och att handtaget saknar justering stör inte. Växellådan med sina sex steg används flitigt och är både lättrampad och distinkt, däremot är den mer långslagig än vad som behövs.
Vi kör på alpvägarna runt Salzburg, i vanliga fall rena drömmen med sina konstanta kurvor och stora höjdvariation. Idag är de plaskvåta och därtill grusiga och inte sällan rätt leriga. Dåliga förhållanden alltså, särskilt när man vill testa vad en motorcykel går för.
 
390 Duke är dock ett perfekt redskap ­denna dag. Metzeler M5 ger ett gott våtgrepp, den mjuka effektutvecklingen och i synnerhet den låga vikten gör att framfarten känns trygg. Trots de trista förhållandena kommer jag på mig med att ha riktigt kul i sadeln, även om jag konstant bannar mig själv för att jag valde att köra i skinnställ.
Såväl framgaffel som ram, sving, bakdämp­are och bromsar är samma komponenter som sitter på de mindre modellerna, det enda som skiljer är shimsningen av dämpningen som på 390 är fastare än hos de andra. Trots tre gånger så hög effekt som hos 125 Duke lyckas jag aldrig provocera fram något ­oönskat beteende, även om jag gör så gott jag kan i vätan. Bakbromsen fungerar föredömligt, frambromsen däremot kräver ett rejält nyp i bromsgreppet, ej justerbart, för att få ABS:en att gå in trots att det är blött. ABS-enheten är Bosch 9MB och den arbetar med snabba pulser och med tydlig feedback i bromsgreppet.
Den låga vikten och den relativt extrema chassigeometrin med kort hjulbas och försprång gör 390 ordentligt snabbsvängd och lyhörd för vad föraren hittar på. Ändå är den stadig, hela vägen upp till toppfarten på cirka 160 km/h. Det är därmot inte speciellt trivsamt att marscha mycket över 130 – vindskydd saknas i princip helt. En liten vind­avvisare finns som tillbehör.
KTM 390 Duke är en hoj full av mot­säg­elser. Den är billig men känns ändå påkostad och den är både liten och stor på samma gång. Trots en enkel specifikation bjuds det på både körglädje och en god portion ­attityd – KTM 390 Duke har alla förutsättningar att locka både nya men också mer erfarna ­motorcyklister.  
Plus: Lättkörd, välbalanserad och rolig att köra.  
Minus: Tungjobbad frambroms. 
Publicerad i Bike nummer 6 2013
Text: Magnus Wallner
Foto: KTM