Kawasaki ZRX1200R

Det råder inga som helst tvivel om vad Kawasaki ville uppnå när de 2001 lanserade sin ZRX 1200 R. Med klassiskt ilsken kawagrön lack, fyra-till-ett-avgassystem, urskuren sadel och likadan kåpa som på den racer Eddie Lawson körde 1980 – 1982. Färgsättningen var utan tvekan hämtad rakt av från Eddies vinnarhojar. Vad kawa ville var alltså att spela på de strängar en mer uppvuxen publik känner igen och en gång har drömt om.

ZRX 1200 R var inte Kawasakis första hoj ut med att söka inspiration och vinna kunder på anor av tidigare vunna segrar. Redan 1983 stod en Z 1000 i hyllan hos handlaren med, precis som förlagan urskuren sadel, fyra-till-ett. Modellen bar stolt namnet Eddie Lawson Replica. Månadens begagnathoj har som sagt dragen direkt hämtade ifrån ama-championhojen från åttiotalets början.

Det blev också snart en trend att släppa feta föredettingvärstingar som återuppståndna tama klassiker. Honda kom med sin cb 1300 stöpt efter deras dåtida supersportmaskin CB 1100 R, Suzuki med sin GSX 1100-lika GSX 1400.

Yamaha kom först i denna kvartett av nakna muskelmaskiner av klassikt snitt med sin XJR 1200 som snart växte på sig och blev en 1300. Det lustiga med det är att Yamaha helt saknar historisk förlaga till sin XJR i detta segment. Hur än fallet är finns det ingen lag som förbjuder en fabrikant att tillverka retrohojar utan att först ha haft en representant i det ledet.

 

Mallen var stuk som gjorde sig gällande i det tidiga åttiotalets ama SuperBiketävlingar och de hojar som kom ut på marknaden under effekthysterins gryningsår.

Tanken är inte alls så konstig för när de drömmande ton- och tjugoårsgrabbarna som dreglade över marknadens absoluta värstingar då idag har nyutflugna barn, stadig ekonomi och nu kan köpa sig sina drömmars hojar utan att behöva förlita sig på dåtidens relativa driftsäkerhet. Dåtiden fanns alltså i modern form. Nästan lika häftig som förebilden. Målgruppen var inte heller de yngre förarna utan just dem man inte behövde förklara ambitionen för. Det är det nostalgi handlar om.

 

Människan har en oerhörd förmåga att romantisera över saker som skedde i den tid av livet då de själva var som mest mottagliga för imponation och drömpåverkan. Att komma med en tillbakablickande modell innan denna tiden är mogen är meningslöst, då är modellen bara omodern. Nostalgi rör sig oftast över tjugo till trettioårsspann. Bli därför inte förvånad om 1985 års absoluta värsting får en replika lagom till modellens eget 25-årsjubileum 2010. 

 

Den hoj vi blickar på nu är en förädling av den racer Eddie gasade runt på 1980. Även om den är mildare och mindre rejsig skulle antagligen Eddie köra åttor runt sig själv och sina tider från 1980 med ZRX 1200.

Trots att det är gott om knuff och mycket vrid i Kawan och att den har väghållning som räcker långt duger den absolut att långtoura med, något vår man på nästa uppslag kan intyga.

Däremot klagades det hos vårt testteam att dess mjuka gaffel och bristande markfrigång hindrade vid extremare körning även om Kawasakin då var sportigare än dess motståndare. Om detta speglar snittägarens körstil och krav låter vi vara osagt.

Något som glädjer alla motorcykelägare är driftsäkerhet och där är Kawasakin verkligen en slitvarg. Det kräver ytterst sällan besöka verkstad annat än för service och det är nästan så att mekanikarna hajjar till när de ser en ZRX 1200 på verkstadsgolvet.

Det slutgiltiga att säga om Kawan är att det är en mycket rolig hoj att äga och som representant för den största skolan muskelmaskin, från sin tid, är den ett förhållandevis säkert köp. Kvick, snabb och gör sällan sina ägare bekymrade.

Det är helt enkelt bara att möta inspirationen på YouTube med sökorden »Kawasaki Daytona«. ZRX 1200:orna finns sedan att hitta på Blocket.

Publicerat i MC-Nytt nummer 8 2008
Text: Henning Svedberg