Kawasaki Z750 / Triumph Street Triple

Budgethojar behöver inte alls betyda att de är tråkiga. Den tiden är förbi. Här är två hojar som båda kostar under 80 000 kronor. Två riktigt bra motorcyklar som är potenta nog, så att du inte växer ur dem i första taget. Här går det att ha kul.

Utifrån två större streetfighters har ­Kawasaki och Triumph ympat två till synes identiska småsyskon. Triumph Speed Triple är ålderman i klassen för bushojar och har levt ända sedan 1994. Street Triple ser vid en snabb anblick mycket ut som sin större företrädare men är mindre, både motor- och storleksmässigt. Detta är små hojar, och ­Triumph riktar sig lite till tjejer och nybörjare. Trots det sitter fullvuxna, till och med övervuxna, bra.

– Alla reglage är superlätta och smidiga. Växellådan är en klockren tjugopoängare, enligt Niklas Carle som tittar mot Triumphen.

 

Kawasakin som är lite större är också mycket tyngre, nästan 40 kilo mer väger den. Det märks vid acceleration då den hamnar efter, oavsett varvtal fast den har 73 kubik mer. Utväxlingen är högre vilket påverkar, men motorn i Z750 känns kväst, den vaknar aldrig riktigt till liv förrän de sista tretusen innan rödmarkeringen. Insprutningen är inte heller optimal, vid pådrag tvekar den och kan hacka innan det skjuter på. Vid aktiv körning förtas mycket av nöjet när pådraget efter uppsläpp kan tveka. Motorns bästa egenskap är den fina gången, ingenstans i registret finns vibrationer och vore det inte för det mulliga ljudet hade det varit svårt att avgöra om ­motorn är igång.

Street Triples 675 kubik stora motor kommer från Daytona 675 men är modifierad för en mer gatanpassad karaktär. När som helst i registret svarar den, från 2000 varv drar den rent och känslan i insprutningen är direkt och med perfekt känsla.

– Den bästa jag har kört. Helt suverän och klanderfri, säger Niklas med ett brett leende.

Motorn känns större än vad den faktiskt är. Som ett spänt gummiband svarar radtrean med ett argt insugsljud, Z750 måste först spännas innan motorn svarar. Motormässigt vinner Street Triple på allt utom vibrationer som den har lite mer av utan att det blir störande. Motorn känns att den är där.

Chassina är uppbyggda kring liknande komponenter men måtten skiljer stort. ­Triumph har en kort hjulbas på 1 395 millimeter, vilket gör den mer lättsvängd. ­Kawasakin har knappt fem centimeter mer mellan axlarna, ett avstånd lika långt som viktöverflödet på 40 kilo är tungt. Det gör den mer stadig mitt i svängen men sävligare att lägga ner. Ramen är av stål på Z750 men aluminiumfärgad plast täcker och luras. Vid en närmare syn avslöjas besparingen.

– Kawasakin ser inte lika exklusiv ut med sin rörram och plast. Det känns billigt, tycker Niklas och ser närmast besviken ut.

 

Z750 är hårdare fjädrad än Street Triple, som känns för mjuk så fort det blir lite fart i körningen. Vid hårda inbromsningar bottnar framgaffeln och framhjulet studsar lätt vilket inte är bra. Lugn körning blir bekväm tillsammans med den mjuka sadeln och den upprätta körställningen. Kawasakins sittyta är onödigt hård och dåligt stoppad vilket känns tidigt i körningen. Föraren sitter något mer framåtlutad och högre upp utan att det blir obekvämt. I sadeln på Street Triple är det lättare för en kortbent att nå ner till marken.

Inne i staden, på favoritvägen, till fiket på hörnet eller motorvägen är alla element som dessa motorcyklar är byggda för. Båda saknar dock både förvaringsutrymme och krokar att fästa bagage över sadeln. Formatet utan kåpa gör att fartvinden känns men inte så att det blir frustrerande i lagliga hastigheter. Den låga utväxlingen, särskilt på Triumphen, och en tillräcklig dos effekt gör att farten egentligen inte behöver vara tresiffrig för att det ska bli roligt att köra. 

– Triumph är en riktig wheeliemaskin. Att den är trecylindrig gör den mer lättbusad eftersom den har en lugnare motorgång än Kawasakin, konstaterar Niklas efter att precis ha kommit tillbaka från en kilometerlång wheelie på Lunda flygfält.

Street Triple skickar ledigt upp framhjulet med bara gas på ettans växel. Z750 som inte är lika glad i bus behöver hjälp av kopplingen för att tvingas upp.

 

Dessa är billiga, lättkörda och för många instegshojar. Vem som helst kan utan problem sätta sig i sadeln och köra en kul sväng. Bara för något är enkelt behöver det inte bli tråkigt. Det bevisas här och kanske just därför är de roliga. Det här är motorcyklar i sin renaste form.

Charmen strålar och Street Triples starkare personlighet är svår att inte bli förtjusta i. Z750 är ett mer effektivt bygge gjort efter en väl fungerande mall. Nackdelen blir att strukturen känns igen och en svag bris av nytänkande fläktar den febriga och nervösa intressenten. Street Triple blåser upp en styv kuling av en positiv egenart som kyler lika bra till samma pris men rufsar frisyren hårdare.

Publicerat i Bike nummer 2 2008.
Text: Marc Malmqvist
Bild: Per Hammarsjö