Kawasaki Z1000

Ibland kan det vara bra att påminna sig själv om varför Kawasaki Heavy Industries för strax över 60 år sedan tog de första stegen mot att börja producera motorcyklar. Det var inte för att de behövde ytterligare en ­produkt i sin portfolio, nej snarare var det för att marknadsföra det gigantiska företaget som tillverkar allt från tankers till flygplansdelar. 

Produktionen av motorcyklar var, och är fortfarande, bara en liten del av verksam­heten och är mer att betrakta som ett verktyg för att öka företagets ”brand awareness”. Kawasaki har med andra ord råd att ta ut svängarna och år 2003, samtidigt som första generationen vätskekylda Z 1000 presenterades, proklamerades just att de måste våga mer. 

Dryga tio år senare kan vi konstatera att budskapet sakta börjat ta form. Fjärde generationen Z 1000 som lanseras för oss journalister nere i Carmona i södra Spanien ser inte ut som någonting annat på marknaden. Fronten där strålkastaren med fyra LED-lampor dominerar (två till halvljuset och ytterligare två tänds vid helljus) lämnar ingen utan åsikter. Z 1000 är den första modellen från Kawasaki att förses med tekniken och ger en försmak av vad som kan komma framöver. Det nya designledordet  är ”sugomi” och betyder på japanska att något eller någon, i det här fallet en motorcykel, ger ifrån sig en aura och energi som lämnar ett bestående intryck hos betraktaren. 

 

Börjar vi med att summera de estetiska upp­dateringarna är fronten lägre och aktern högre för ett än mer aggressivt linjespel. Framlyktans lägre position täcks upp av en liten kåpa, innehållandes positionsljuset, som också skyler den nya instrumenteringen. Föregångarens display med gultonat glas är väck och sörjs inte heller. Den nya fyller sin funktion och innehåller bland annat bensinstapel men saknar exempelvis visning av vald växel och färddator. Bränsletanken har ökat i volym från 15 till 17 liter, men benen får fortfarande plats i urgröpningarna och midjan är relativt smal för en hoj med radfyra. Tankens högresta form är däremot inget plus för tyngdpunkten som blir väldigt hög vid full tank. 

För att få samma sadelhöjd som tidigare (815 mm), trots det nya högre bakpartiet, har sadeln gjorts tunnare. Och det känns, komfort är inte modellens paradgren men på slätare vägar är den tillräckligt god för att inte bli jobbig. Körställningen är mer framåtlutad och sportigare än tidigare, vilket kan vändas både till Z1000:s för- och nackdel. Inriktningen mot buskörning är i alla fall tydligare än tidigare och det har även mötts upp i form av tekniska uppdateringar. 

Fram sitter numera en 41-millimeters Big Piston-gaffel från Showa där samtliga justeringar görs på toppen av benen. En klar förbättring mot gamla gaffeln och i kombination med de nya monoblock-oken från Tokico får du riktigt bra känsla. 

Bromsystemet har utöver de nya oken även begåvats med en ABS-enhet från Bosch ­istället för Hitachi.

Bakstötdämparen är densamma som ­tidigare och arbetar inte riktigt lika nyanserat som gaffeln men som helhet upplevs chassit som bättre. Vid provkörningstillfället var dock väglaget i bästa fall upptorkande så att riktigt kontrollera markfrigången får sparas till testet i vår. Stabiliteten är i alla fall bra även i högre hastigheter.

De originalmonterade däcken, tidigare Dunlop D210, har ersatts av nyare D214. En annan viktig uppdatering är också de nya 1,5 kilo lättare fälgarna som sänker den ofjädrade vikten och snabbar upp styrningen. Trots det hade jag dock önskat mig ännu kvickare reaktioner vid riktningsändringar. Den fina stabilitet jag nämnde tidigare kommer till priset av att du får bända en del när det börjar gå undan. 

 

Radfyran på 1043 kubik utvecklar nu 142 hästkrafter mot tidigare 138 och även vridet har förbättrats en aning. Insugstrattarna är nu av samma längd (tidigare två långa/två korta har ersatts av fyra långa), för ett snabbare gassvar. Grenrörets mellanrör har blivit större och fått oval form för bättre respons och kam­axlarnas lyft har minskat från 8,8 millimeter till 8,5, samtidigt som durationen minskat från 276 grader till 270. Till detta har även ECU:n uppdaterats med ny mappning. 

För bättre acceleration har bakdrevet fått ytterligare ett kugg. Den sjätte växeln har samtidigt blivit längre för att fungera bättre på motorväg.

Insugsljudet har förstärkts och vid gas­pådrag låter radfyran helt fantastiskt. Motorn drar rent från i princip tomgång och effekten är lättdoserad oavsett växel. 

I stora drag är nya Z1000 lik sin föregångare i mycket men den nya designen och de tekniska uppdateringarna gör mycket för hel­hetsintrycket. Som en streetfighter för ­bus­körning på gata känns Kawan helt klart som ett prisvärt och kul alternativ. Den kommer inte att vara värst 2014, men underhållnings­värdet per krona är högt!

Plus: Härligt råmande radfyra med kul register. Fin gaffel och bra bromsar. Stadigt chassi. Busvänlig!
Minus: Ingen vidare komfort på sämre vägar. Saknar traction control. 

Publicerad i Bike nummer 2 2014.
Text: Oscar Algott
Foto: James Wright & Oleguer Serra