16 april, 2024
Jag kan erkänna direkt – när jag körde Kawasaki W 800 hade jag en icke godkänd hjälm, inget ryggskydd, inget skinnställ, inga handskar och inga stövlar. Jag om någon borde veta bättre, och framför allt föregå med gott exempel, men den här gången fick förnuftet ge vika för frihetskänslan. Inte för att W800 på något sätt skulle locka fram huliganen i mig, utan snarare för att det kändes fel att filtrera bort alla de intryck som Kawasakin fullständigt briljerar i att förmedla.
Kawasaki W 800 utgör med all sin samstämmiga enkelhet en behaglig motpol till de effekt-, kubik-, och kilostinna hojar som annars tycks symbolisera 2011 på två hjul. Sett till specifikationen så inser man att man blivit duperad, W800 är med sina 216 kilos tjänstevikt inte speciellt lätt, men rör sig trots det med en fjäderlätt elegans som jag inte kan låta bli att bli betagen av.
En annan bidragande orsak till det balanserade helhetsintrycket är avsaknaden av den plast som så ofta får ersätta metall eller utgöra en billig lösning för att dölja ett fult underarbete. Är det blankt så är det kromad plåt, är det matt så är det aluminium. W800 inte bara ser retro ut, den är retro på riktigt.
Motorn är en långslagig parallelltwin på 773 kubik. Liksom på föregångaren W650 är det en kamskaftare, det vill säga att kamaxeldrivningen utgörs av en axel med vinkelväxel i toppen snarare än kedja eller drev. Historiskt sett var detta ett sätt att säkerställa exakta kamtider, i fallet med W800 är det snarare en utseendefråga och helt klart bidrar det, tillsammans med äkta luftkylning, till motorns vackra utseende.
Den lågkompade twinnen har en mjuk motorgång och insprutningen harmonierar väl med resten av motorcykeln. Det är inget överflöd av vrid eller effekt, lite mer hade inte skadat, men det räcker till. Det enda jag egentligen saknar är ett lite trevligare – läs högre – ljud då W800 är väldigt tystlåten av sig.
Den femväxlade lådan och den vajerstyrda våtkopplingen är lättarbetade och lämnar inget i övrigt att önska.
Chassit består av en klassisk dubbel vaggram av rundrör i stål, givetvis svart. Teleskopgaffeln med sina tidstypiska gummibälgar är, liksom de dubbla stötdämparna bak, helt klart mer inriktad på komfort än sport men arbetar trots sin enkla specifikation med stil och finess så länge som tempot är skapligt anständigt.
Bromsarna består av en enkel skiva fram som greppas av ett flytande tvåkolvsok, bak hittar vi en trumbroms och ABS saknas.
Eller rättare sagt, ABS finns inte men det är inget jag saknar eller känner att jag har behov av. Varken fram- eller bakbroms har sitt ursprung i MotoGP men såväl bett som känsla är fullt tillräckligt och jag njuter av att få bestämma själv utan att vara övervakad av en japansk ingenjörs inprogrammerade ABS-algoritmer.
Med 108 millimeter försprång och 1 465 millimeter lång hjulbas har Kawasakin ett förtroendeingivande och stabilt beteende. Instyrningen är knappast att beteckna som blixtrande snabb men för den skull är den varken sävlig eller trög, trots det 19 tum stora framhjulet med sin relativt sett höga gyroeffekt. Och återigen, för säkert hundrade gången, dyker ordet »välbalanserad« upp innanför potthjälmens äggskalstunna hinna.
Summa summarum är Kawasaki W800 en kanontrevlig hoj som dessutom går hem hos övriga trafikanter – sällan har jag fått så många glada vinkningar och leenden från fotgängare, bilister och cyklister. Den är genuint retro utan att kännas omodern och den tar fram allt det positiva i motorcykelkörning från förr utan att man behöver dras med det negativa.
Plus: Välkomponerad och trevlig motorcykel som tilltalar på många plan. Hög finish på detaljerna.
Minus: Alldeles för tyst. Visst är det bra att tänka på omgivningen men lite kan väl en motorcykel få låta?
Publicerad i Bike nummer 10 2011
Text: Magnus Wallner
Foto: Marc Malmqvist
