Kawasaki Voyager Custom / Victory Cross Country

Det handlar om storlek. Massiv storlek. Kawasaki Voyager Custom och Victory Cross Country är nämligen inte helt politiskt korrekta och inte några modeller som du hittar i särskilt många garage i grannskapet. De är för stora, för dyra och för krävande att köra på krokiga vägar för att Svennebanan ska öppna plånboken. Det betyder däremot inte automatiskt att vi pratar om två dåliga alternativ. Låt oss hellre kalla dem lite begränsade.

Ja, för du behöver inte vara raketforskare för att förstå att 383 respektive 358 kilo kräver­ sin man (eller en väldigt starka kvinna). De är inte lätta att hantera. De handlar inte om fart. Nej, de handlar väl inte ens om att svänga. Det handlar om är cruising. Tung cruising. Detta segment är nämligen inte så far out som du tror. Allt du behöver göra är att röra dig över pölen, och du finner en enorm marknad för dessa hojar. Tills nu har Harley-Davidson tagit hand om majoriteten av kunderna och ätit sig feta, medan de har låtit de andra ta hand om smulorna. Det vill både Victory och Kawasaki ändra på.

 

Men har de något att erbjuda som inte den feta amerikanen har? Landsmannen Victory Cross Country har i alla fall storleken. Den är en enorm koloss, är tung att hantera i låga hastigheter och har ett påkostat yttre. Det sista beror på smak och behag om du gillar, men det är i alla fall svårt att vara likgiltig inför Victoryn. När det gäller ljudet så är det så tungt och gott som vi förväntar oss av sådana här motorcyklar. Amerikanerna kan ljud, men det är fler saker de hade kunnat jobba mer med. Vridmomentet är högt, men registret är kort. Vid 4 000 varv vibrerar den förfärligt, något som i verkligheten betyder att komfortzonen på den amerikanska kämpen bara finns mellan 1 700 och 3 500 varv.

Chassit är en annan femma. I fart uppför den sig stabilt, men tyngdpunkten gör den instabil i lägre fart. Det är flera hundra kilo som ska förflyttas och när du inte har farten till hjälp, gäller det att planlägga krumsprången på förhand. En fördel med låg fart är däremot att du inte behöver lika vassa bromsar. Skämtsamt kan man säga att Cross Roads är utrustad med amerikansk ABS – de är alltså helt omöjliga att låsa. Inte överraskande klonkar växellådan, men det förväntade vi oss också. Lite besvikna är vi allt över Victory, som ser betydligt mer exklusiv ut än den egentligen är.

 

Även om vi listar negativa saker, betyder det inte att den är dålig.

Detsamma gäller för Kawasakin – även den har några märkliga lösningar som vi ska komma tillbaka till.

Kawasaki VN 1700 ser mer ut som en kopia av något vi har sett förut och just det råder det delade meningar om.

 – Jag är inte så förtjust i kopior, säger Magnus­.

 – Jag tycker det är en bra kopia, säger Eskil.

Helt eniga blir vi inte, men vi kommer fram till att ljudet från Kawan är mycket tunnare och långt från tillräckligt tungt för detta segment. Här bör det nämnas att Victory-importören har »fuskat« lite och satt på trimpipor. Vilket självklart påverkar våra örongångar på ett positivt sätt.

Samtidigt uppfattar vi att bromsarna på japanen är bättre, och då speciellt bakbromsen. De är lättare att dosera och har en mer distinkt känsla. Teleskopgaffeln är på hela 45 millimeter, men trots sin storlek övertygar den inte vid hårda inbromsningar.

 

I lagliga hastigheter är Kawan helt glimrande att köra med. Den ligger fint på vägen, styr lätt och vinddraget är inte heller störande trots den minimala rutan. Här kan du njuta både gitarriffen på Walk of Life och Mark Knopflers dåsiga stämma. Det enda som verkligen irriterar är benplaceringen, eller rättare sagt placeringen av vänsterfoten. På grund av häl/tå-pedalen är foten mer eller mindre låst till en position. På Victoryn kan du förflytta benen i större grad.

Båda modellerna är gjorda för att touringköras och där kommer de stora halvkåporna väl till pass. Eskil (180 cm) upplevde mindre turbulens på Kawan, medan Magnus (183 cm) upplevde det motsatta.

Ska du köra riktigt långt behöver du goda packmöjligheter. Här är Victoryn i en klass för sig tack vare toppboxen. Den har stora sidoväskor med smart lastning från toppen och kvaliteten på väskorna är hög. Victory har metallspännen, medan Kawasakin ser ut att ha det. I verkligheten är de i plast. Packmöjligheten på Kawasaki är också ganska begränsad.

 

Sammanfattningsvis är båda rejäla motorcyklar som trivs bäst i öppna landskap och i ett jämn och behagligt tempo. Personligen gör retrogrepp som den klassiska stereoanläggningen och viktiga detaljer som bromsar och motor sitt för att jag ska falla för Kawasaki VN 1700. Jag har likaväl stor förståelse för de som föredrar Victory Cross Country. Den har ett speciellt utseende och kommer garanterat mer till sin rätt på Route 66 än på våra slingriga vägar. Okej, kanske är Kawan en H-D-kopia, men utseendet är viktigt och jag gillar det jag ser. Så pass ytlig får man nästan lov att vara när det gäller motorcyklar.

 

Publicerad i Bike nummer 10 2011
Text: Eskil Bjørshol
Foto: Kristian Tjessem