Kawasaki Versys

Kurvan närmar sig alldeles för snabbt, det gör även bergväggen. Asfalten är plötsligt blöt, eftersom vi har hamnat på skuggsidan av bergskammen. Jag har satt mig i klistret. Hur ska jag någonsin kunna förklara mig ur en sådan här dumhet? Och får jag ens chansen?

Jag har gett gas en bråkdels sekund för länge. Instinktivt klämmer jag åt bromshandtaget och trycker på pedalen. ABS:en klickar, bakdelen slingrar sig och plötsligt stannar jag med framhjulet en meter från klippkanten. Irriterad över mitt stupida övermod, men lättad och tacksam för de låsningsfria bromsarna på nya Versys. Tack Kawasaki!

Episoden längs den annars härliga landsvägen ss126, som ringlar över bergen i sydvästliga Sardinien, bekräftar att Kawasakis faceliftade Versys är en omsorgsfull motorcykel. Den håller dig bokstavligt talat i handen när du är på väg mot avgrunden.

Efter den för sena inbromsningen började jag faktiskt tänka att detta kan vara världens bästa motorcykel. Chefredaktör Magnus Johansson hävdar med bestämdhet att den titeln hör till Honda CB1000R, men ingen motorcykel har ett så brett användningsområde och är så alltigenom fokuserad som denna Kawasaki.

Därför föreföll det vara en självklar hit när Kawasaki 2006 lanserade Versysmodellen. Idén med japanernas »Versatile System« i ett ekonomiskt överkomligt paket var kombinationen av körglädje och brett användningsområde, som varje motorcyklist med genomsnittlig betalningsförmåga rimligen suktar efter.

Det var vi flera motorjournalister som menade efter jungfruturen på Kawasakis multitalang, men förtjusningen omsattes inte i beställningar hos återförsäljarna. Den kåplösa ER-6N och kåpversionen ER-6F, som ­Versys delar grundläggande teknik med, sålde betydligt bättre.

Versys var förstås också lite dyrare än sina två modellsyskon, men hos Kawasaki ­undrade man dessutom om den lite spejsade KTM Duke-inspirerade designen tog fokus från de mångsidiga kvaliteterna.

 

Självkritiken har i alla fall lett till den ansiktslyftning av Versys som vi får provköra på Sardinien, och som nu finns hos din lokala Kawaskiåterförsäljare.

Ändringarna till 2010 syns inte omedelbart: Kåpa, framskärm, paneler och speglar har fått kantigare design och svart används som kontrast till lacken på tank och bakdel.

Strålkastaren har blivit smalare och fått en stramare design, och vindrutan över den minimala kåpan har blivit både större och mer justerbar, så att vinkeln nu också kan ändras. Äntligen har  assagerarkomforten förbättrats med förbättrade handtag, gummi på fotpinnarna och ett mer optimalt förhållande mellan sadel/fotpinnar/handtag  för bättre ergonomi.

Motorn är oförändrad från 2009 års ­modell, så du har fortfarande 64 hästkrafter till förfogande. Det är förvisso åtta hästkrafter färre än i er-6, men de har tagits från toppen av effektregistret och tilllförts längre ner för att göra vridet bättre. Det fungerar och du saknar aldrig kraft.

Från 3 000 till 8 000 drar 180-graderstwinnen med härlig energi. Man kan fråga sig varför den lättavlästa varvräknaren är rödmarkerad vid 10 500 rpm, då har festen slutat för länge sedan. I gengäld kan du accelerera utan ryck från 2 000 rpm, om det skulle vara nödvändigt.

Motorn mullrar ivrigt ur den mittmonterade ljuddämparen, som nu har fått lite kantigare former. Men twinnens arbete märks trots den inbyggda balansaxeln i form av vibrationer i styre och sadel. 2010-modellens bakre motorfäste är gummiupphängt och fotpinnarna försedda med perforerat gummi, vilket tillsammans ska dämpa skakningarna, men den funktionen är tvivelaktig.

Fjädringen med den halvlånga rörelsen är bekväm, men inte för mjuk, trots att den sardinska asfalten täcker hela spektrum från perfekt jämn till sprickor och rena kratrarna. Den första generationen Versys var hårdare i fjädring och dämpning, men feedback från kunderna resulterade i att redan 2009-­modellen gjordes mjukare.

Framgaffeln har justerbar returdämpning enbart på höger gaffelben, medan bägge benen har justering för fjäderförspänning. Trots komfortinställning dyker inte gaffeln överdrivet mycket när föraren bromsar (för) sent in i kurvorna. Bromsarnas abs-funktion kan jag knappast ge tillräckligt med beröm, men tvåkolvsoken klämmer inte tillräckligt kraftfullt kring framhjulets 300-millimeterskivor. Bromsen saknar både spontant bett och generell kraft.

Motorns smidighet, den lättillgängliga kraften, den upprätta körställningen och kombinationen av lättsvängdhet och trygga köregenskaper gör Versys till en motorcykel som alla motorcyklister kan bli kär i. Nybörjare såväl som rutinerade. Här är äntligen en motorcykel som man faktiskt kan gasa fullt med emellanåt.

Jag kan för övrigt rekommendera landsvägarna på Sardinien, om du söker en extraordinär körupplevelse. Speciellt sträckan från Iglesias till Guspini är spännande. Man inspireras att köra lugnt och försiktigt. Inte!

 

Plus
Användarvänligt mc-koncept. Förtroendeingivande köregenskaper. Vridstark motor. Bra komfort.

Minus
Bromsarna behöver bett och kraft. Vibrationer i styre och sadel. Fejkade plastpaneler istället för aluminium.

Publicerad i Bike nummer 3 2010.
Text: Klavs Lyngfeldt
Bild: Wout Meppelink och James Wright