Vem tänker inte tillbaka på tiden då man var ung och körde lätt motorcykel? På slutet av 80-talet hade jag en Suzuki RG 125 Gamma som var en riktig raket med sin starka tvåtaktsmotor och låga vikt. Resten av cykelns egenskaper var dock inte på samma nivå som fartresurserna, men den var otroligt rolig.
Sedan dess har det gått mer tid än jag gärna skulle medge och efter Gamman har mina erfarenheter med 125-kubikare inte varit många. Det har hänt mycket i segmentet lätta motorcyklar och nu är vi sugna på att undersöka om vi fortfarande kan ha det lika kul med dagens moderna fyrtaktare, som vi en gång hade med de starkare och blårykande 80- och 90-talsmodellerna.
Tvåtakt finns kvar än idag, men i mycket liten utsträckning, och vi har därför valt att fokusera på fyrtakt.
Tre av fyra hojar i testuppställningen är renrasiga supermotarder och den fjärde har även den rötter i motardvärlden, fast det mer handlar om en streetfighter.
Motorcyklarna i testet är Derbi DRD 125, Husqvarna SMR 125, KTM 125 Duke och Yamaha WR 125 X. Alla fyra har samma effektgräns på 11 kilowatt (15 hästkrafter). Generellt är det också vad en modern fyrtaktare i en lätt motorcykel producerar – även om det finns undantag. Det är med andra ord inte som förr när du utan strypning kunde plocka ut dubbla effekten. Om det är bra eller dåligt finns det garanterat olika åsikter om, och vi misstänker att det finns en och annan förälder (som var med när det begav sig) som faktiskt tycker det är rätt skönt.
Motor i all ära, men det finns många andra komponenter som påverkar prestanda och körglädje. Med begränsad effekt är det framför allt dessa egenskaper som särskiljer motorcyklarna.
Testlaget består av superbikeföraren Sami Penna, stuntföraren Matti Tepsa, Jonathan Balsvik, Jarkko Salmi och undertecknad. Körprogrammet utgörs av ett besök på gokartbana, körning på kurviga vägar och i stadsmiljö, samt en del bus. Allt som man brukar göra med 125:a med andra ord.
Derbi DRD 125 SM är en populär modell i Europa. Den aggressivt formgivna motarden är här extrautrustad med en eftermarknadsljuddämpare som gör att ljudet matchar den sportiga profilen. Något som vi i det nästan överåldriga testlaget kan finna lite överdrivet, då det låter betydligt mer än vad det går, men de lär passa målgruppen perfekt.
Derbins förarmiljö är trivsam, ergonomiskt utformad och som förare får du bra kontakt med hojen. Den lilla digitala instrumenteringen är tydlig och lättavläst.
Motorkaraktären är behaglig och cykeln är fri från oönskade vibrationer. Utväxlingen är anpassad för användningsområdet, men växelpedalens slag är i längsta laget och känslan är inte den bästa.
Frambromsen är desto bättre och gaffeln förmedlar framdäckets grepp på ett förtroendeingivande sätt. Bakbromsen däremot kräver mycket kraft och är varken speciellt effektiv eller lättdoserad.
Derbis stadiga och underhållande chassi får med beröm godkänt och köregenskaperna är bra vid både normalt och lite snabbare tempo. Det är först vid snabbt bantempo som begränsningarna gör sig påminda. Som mest hemma känner sig den lättkörda Derbin vid stadskörning.
Den spanska motorcykelns testfärd slutar dock för tidigt när kopplingen bestämmer sig för att säga upp sig på gokartbanan. Det fanns med andra ord inga möjligheter till prestandamätningar och poängtabellen i slutet är därför inte komplett för modellen.
Husqvarna SMR 125 avslöjar redan vid första anblick vad den handlar om. Det tävlingsinriktade utseendet för tankarna till hett gummi och bensindoftande racerbanor. Och det första intrycket sviker inte.
Ergonomin är utmärkt, du sitter med andra ord avslappnat och har samtidigt bra kontroll över motorcykeln, men man kan absolut inte kalla den komfortabel. Sadeln är nämligen stenhård och fjädringen fast.
Kopplingens känsla är bäst av alla i testgruppen och växellådans utväxling är väl avvägd.
Vid vardagsbruk finns det detaljer som irriterar, så som sidostödet av återfjädrande typ som sitter dåligt till, vilket gör att du helst stiger av cykeln för att få ut det ordentligt.
Instrumenteringen är minimalistisk och här finns inget onödigt. Under testkörningen slutade hastighetsmätaren att fungera, men den gick att få igång igen efter att vi finjusterat givaren. Blinkers och ljudsignal är placerade i omvänd ordning, som på storebror Nuda, vilket resulterar i oavsiktliga tutningar om man är ovan.
Husqvarnans bromsar är utmärkta både fram och bak. Frambromsen har en förträfflig känsla, men på bana mattas den vid rejält hård körning.
Generellt sett är SMR 125 en kompromiss på gata, men när vi kör ut på gokartbanan kan vi inte låta bli att flina innanför visiren. Vid aggressiv körning är den lätta Husqvarnan testets vassaste. Den är mycket precis, viker lätt in i sväng och chassit är hela tiden med på noterna.
Fjädringen tål tuffare tag om du skulle vilja ge dig ut på skogsstigar, eller kanske till och med en supermotardbana med lite större hopp.
Utöver störningarna i instrumenteringen fungerade Husqvarna felfritt genom hela testet.
KTM 125 Duke är den enda vanliga nakna motorcykeln i testet, men som medlem i Duke-familjen finns det vissa spår av supermotardgener. Modellen har sålt mycket bra sedan den prestenterades, är extremt populär bland ungdomar, och en självklar deltagare i testet.
Den lilla Duken har ett säreget utseende och för den som vill finns det mycket godis i KTM Power Parts-katalogen. Vårt testexemplar har exempelvis utrustats med en tillbehörsljuddämpare.
Testlaget är eniga om att KTM 125 Duke är den mest komfortabla av de fyra, men om du är lång är körställningen kompakt. En fördel med det icke supermotard-aktiga utförandet är att även en kortare förare når ner med fötterna till marken.
Förarmiljön är trevlig men det är svårt att hitta en bra position i sadeln vilket blir jobbigt i längden. Instrumenteringen är testets mest lättavlästa.
Motorkaraktären tillsammans med en väl avvägd utväxling gör körupplevelsen bra. Den störs endast av kopplingen som skulle kunna vara mer exakt. Den enda egentliga nackdelen är att enstånkan skickar vibrationer ner i fotpinnarna vilket blir jobbigt vid längre körning.
Bromsarna på KTM är bäst i test och erbjuder utmärkt bett och känsla. Bromssträckan från 100 km/h till 0 är 39,8 meter, vilket är väsentligt mycket kortare än Yamahan som behöver hela 46,18 meter på sig.
Dukes fjädring har inte lika lång slaglängd som de tre andra supermotarderna, vilket gör att den niger mindre och att den på så sätt känns stabil och förtroendeingivande även vid hårda inbromsningar.
Chassit är utmärkt anpassat för gatkörning och cykeln är rolig att köra. Den låga tyngdpunkten samt sadelhöjden på 810 millimeter bidrar ytterligare till att den är lätthanterlig.
Känslan vi får är att den skulle klara av en betydligt mycket starkare motor – vilket den också gör då modellen även finns i 200-kubiksutförande.
På bana är fjädringen för mjuk och den begränsande markfrigången märks av i böjarna. ktm 125 Duke blir därför helt klart den långsammaste av testhojarna på bana. Men allt handlar inte om varvtider, trots detta är den väldigt körglad. Och eftersom Duke inte är en motard har den heller inte så mycket att hämta på annat underlag än asfalt.
Yamaha WR 125 X har ett yttre som avslöjar vad hojen är till för och det första intrycket är att modellen andas betydligt bättre kvalitet än testets övriga.
Ergonomin är bra och för korta förare finns det sadelkit för lägre sadelhöjd. Styret är ganska högt i jämförelse med sadeln, men ger bra kontroll och styrkänsla.
Bottenregistret är överlägset bäst i testet, men på grund av den höga vikten är prestandan inte bättre än hos de andra hojarna. Kopplingen är bra och utväxlingen går inte att klaga på.
Instrumentering och reglage fungerar tillfredställande och upplevs vara av bra kvalitet. Bromsarna är dessvärre sämst i testet, delvis på grund av vikten, och upplevs inte som tillräckliga i jämförelse trots de begränsade fartresurser som erbjuds.
Yamahan trivs bäst på gata där den är lättkörd och stabil, nästintill allroadmässig. Den är lätthanterlig i stadstrafik och störs endast av sin höga tyngdpunkt.
På gokartbanan kräver Yamahan mer ansträngning för svänga in, men den är å andra sidan mycket spårsäker. När tempot närmar sig motorcykelns gräns hänger chassit inte med och stabiliteten försämras. Fjädringen har bra med kompression men alldeles för lite returdämpning.
Yamahan gillar grusbus, men den höga vikten tenderar till att man hellre håller sig till asfalt. Det går dock att vika av till skogen om lusten faller in.
Yamahan fungerade problemfritt vid testet.
Testets farhågor om att 15 hästkrafter skulle försaka körglädjen visade sig vara fullständigt grundlösa. Samtliga i testlaget var positivt överraskade av hojarnas busfaktor och alla hade svårt att sluta le under testdagarna. Det stämmer det man brukar säga – det spelar ingen roll hur mycket effekt hojarna har, så länge alla har ungefär lika mycket.
Derbin stötte på tekniska problem som avbröt deltagandet i testet. Den hamnar utanför den slutliga utvärderingen då den inte kunde delta i samtliga testmoment . Poängtabellen ser därmed sorgligare ut än vad den i verkligheten är.
Vi hann dock köra tillräckligt med den för att kunna konstatera att det är en trevlig bekantskap, som trivs bäst på gata och speciellt inne i stan.
Körställningen är bra och hojen är lätt att hantera. Den mångsidiga Derbin fungerar även bra vid högt tempo.
Husqvarnan hamnar på grund av sin ensidighet slutligen på en delad andra plats. Den har bäst prestanda och är definitivt roligast att köra på bana, men den hårdföra attityden leder till allt för mycket kompromisser för vardagskörning.
I poängtabellen kan man se att Huskyn, som toppar alla andra punkter förlorar stort när det handlar om komfort. Om man bara vill köra hårt och inte bryr sig om bekvämligheter är Husqvarnan ett självklart val.
Yamahan kommer på delad andra plats med Huskyn. Den mångsidiga och smidiga hojen är inte bäst på något, men bra på allt. Den är tryggt stadig men också lite tyngre än de andra. Den trivs bäst i staden, men tar gärna en längre tur.
Testvinnaren är KTM 125 Duke. Det som supermotardhojarna vinner med sin mångsidiget, tar Duken tillbaka med hjälp av sin fantastiska motor, komfort och lätthanterlighet.
På gata känner sig 125 Duke som mest hemma, men den trivs även på längre resor. Med undantag för ren offroadkörning klarar den av allt, men sin bästa sida visar Duken i urban omgivning.
Det är fyra överraskande olika 125-kubikare, som alla är roliga att köra. Samtliga hojar är ett bra val, men alla har olika egenskaper. Vilken hoj som är bäst för just dig, beror på vad du söker efter.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
