Honda XL1000V Varadero 1999-2002

I brev hem till skolbarnsföräldrarna stod det inför utflykter ibland »medtag oömma kläder«. Det var en fin omskrivning på att målsmans avkomma skulle löpa stor risk att skada sig, mer eller mindre allvarligt, på friluftsdagen. Om du ska ta med »oömma kläder« på resan så är det kanske just en Varadero som ska packas ned för äventyr för vilda för en vanlig tourer.

Det var just det som var Hondas tanke inför lanseringen av Varadero 1999. De skulle bräcka den tyska dominansen inom off-roadtouringsegmentet. Visst fanns andra hojar än BMW R 1100 GS att slåss emot, Cagiva Elephant 900, Triumph Tiger och inte minst Hondas egen XRV 750 som förvisso planerades för utfasning. Men den stora konkurrensen och fajten om de största stålarna låg i den tyska ringhörnan.

 

Hela konceptet med stora äventyrshojar är väldigt lyckat och nästan varenda motorcykeltillverkare som finns representerade i västvärlden har en storoffroadare i modellprogrammet.

Vi kan för all del diskutera huruvida XL 1000 V är en offroad eller ej, men det är en touringhoj som inte räds smuts och milt eländig väg.

Varadero, som för övrigt är en vacker turistvänlig landtunga på ön Kuba, i stort en kroppsbyggar-XRV 750 AfricaTwin ympad med en VTR 1000. Motorn är samma som i VTR 1000, en stor mustig twin med förgasare fram till 2002, därefter insprutning. Du får en härlig motorgång med bra vridkurva och en smalare motor än om en motor av radtyp använts. Och naturligt får vi offroadvänligare egenskaper med stort framhjul, lång fjärdingsväg och hög markfrigång.

Det som talar emot Varaderon i terrängavseendet är först och främst vikten, men förmodligen är det ingen som köper en Varadero funderar på att rutinmässigt ta ut den i mycket sämre väglag än en hyggligt upptrampad kostig. Det stora antalet av dess europeiska kunder kör förmodligen heller inte en enda meter på grus överhuvudtaget.

 

Med örat lagt mot modellens kunder får vi snart en ganska samstämmig bild av hur motorcykeln är att äga och köra.

Hurraropen är många och täta över motorns förträfflighet i alla aspekter. Vrid och effekt finns så det räcker för de allra flesta. Däremot förekommer sporadiska missnöjesyttringar över växellådan och några tycker att bränsleförbrukningen är på tok för hög. På både de kriterierna finner vi motsatta uppfattningar hos andra Varadero-ägare som anser att förbrukningen är högst rimlig och att deras växellådor är som smör att jobba med. Antingen skiljer det mellan exemplaren eller så är ägarna olika kräsna.  Vad det gäller bränsleåtgången så kommer  du runt 40 – 50 mil på en tank och bränslenivåvarningen får du i god tid före soppatorsk.

 

De flesta menar också att du blir vara ganska lång för att kunna trivas bra på en XL 1000 V. Individer på uppåt två meter finner lätt sin hoj i Varadero. Samtidigt är det bra att veta att en Varadero är inte så kul att handskas med i garaget och att knuffa runt på, men så snart du når styrfart är den mycket smidig och hanterbar.

Väghållningen rosas också intensivt. Väghållningen tillsammans med räckvidden, den höga komforten för såväl förare som passagerare gör Honda XL 1000 V Varadero till en utmärkt touringmaskin och många av varaderoförarna kör också gärna långa sträckor och upptäcker Europa i sadeln på den.

Det finns en detalj som restar gallfeber på nära samtlitga ägare är den originalmonterade vindrutan. Så gott som alla byter ut den mot ett högre dito och blir då mycket mer nöjda med fartvinds- och turbulensbilden. Som grusmotorcykel får den dessvärre inga högre poäng även om den duger. Kompetens och vilja kan också vara avgörande faktorer, men du bör nog inte inleda dina första trevande grusövningar på just en Varadero.

Men, är du villig att köpa ett nytt kåpglas och hålla dig ifrån de sämsta av vägbeläggningar så har du en riktigt god vän i Honda XL1000 V Varadero.

 

Publicerad i MC-Nytt nummer 6 2011
Text: Henning Svedberg