25 april, 2024
Få modeller har sålt så bra som klassiska Transalp. Den blev presenterad första gången redan 1987 och har sedan dess en mycket unik ställning bland motorcyklister världen över. Nu är tredje generationen här. Transalp är en klassisk offroadare i mellanklasssegmentet. Det är en motorcykel både för långturen, grusvägar och stadskörning. Det unika konceptet med det breda användningsområdet ska leva vidare. Nu kommer modellen dessutom med betydligt större tillbehörssortiment.
Honda har dragit samman motorcykelpressen i Monaco för att visa sin nya Transalp. En varm start på morgonen i Monaco ger gott hopp om en trevlig dag i motorcykelsadeln. De första kilometerna upplevs nykomlingen som mycket passande för stadstrafik. Jag sitter högt med bra sikt framåt. Blicken kan växla mellan vägen och den GPS som är monterad på det exemplar som jag kör (extrautrustning). Instrumenten sitter förutsägbart placerade, som alltid på en Honda. Däremot störs jag en aning av reglagen. Själva instrumentpanelen är ny och modern, men kontakterna ser ut som något som blivit liggande kvar på lagret sedan 80-talet. De fungerar däremot perfekt och det är väl inte heller oviktigt. Vi låter alltså alla tankar om mode försvinna, även om vi befinner oss i fashionabla Monaco.
Kurs tas ut mot bergen. På en dryg timma har vi klättrat ett par tusen meter. Samtidigt har temperaturen sjunkit femton grader, från plus femton till runt noll. I vägkanterna ligger snön kvar från föregående dag. Vattensamlingarna har frusit och jag håller på att tappa känslan i fingrarna. Jag stannar för att byta ut de iskalla skinnhandskarna mot ett par tjockare offroadhandskar som jag har gömt i toppboxen som är monterad på cykeln. Komplett set med hårda väskor finns till Transalpen som extratillbehör. Dessutom kan du välja värmehandtag. Det kändes just då som obegripligt att Honda inte valt att montera dessa på demohojarna. Tidsbrist uppgavs som förklaring. Jag hade förstås hellre haft värmehandtag än GPS i dag när det är minus fem grader på det kallaste stället.
Handskydden dämpar fartvinden märkbart, men i dag räcker inte det. Den nya vindrutan skyddar inte heller mer än nätt och jämnt och jag noterar den som ett minus i protokollet. Jag tror att de som använder sin Transalp för långresor vill ha bättre skydd. Personligen behöver jag inte mer vindskydd förrän vid hastigheter över 120 km/h. Och en större ruta finns som extrautrustning.
I en av de långa tunnlarna är det varmt och gott. Jag matar på med full gas och noterar att hastighetsmätaren visar cirka 180 kilometer i timmen. GPS avslöjar senare att den verkliga farten var uppe i 183 kilometer i timmen.
Motorn överraskar på många sätt, inte minst med sitt breda effektregister. Honda har placerat v-twinnen från Deauville i nya Transalp. Den har 680 kubik, 60 hästkrafter, Hondas välkända PGM-FI elektroniska insprutningssystem och betydligt mindre avgasutsläpp än föregångaren. Den drar jämnt och fint från 3000 varv ända upp till rödmarkeringen vid 8000. Den har inga märkbara effektkickar men heller inga svackor. Det hela känns tryggt och förutsägbart. Och litet tråkigt. Jag tvivlar inte på att Transalp kan vara ett mycket bra alternativ för nybörjare och mindre erfarna förare. Den förutsägbara motorn får man lätt förtroende för.
Köregenskaperna på asfalt har varit ett viktigt moment för utvecklingen. Men samtidigt var det viktigt att inte tappa grusegenskaperna. Det är inget tvivel om att Transalp har blivit en bra asfaltsmotorcykel. Det är minusgrader i luften, men greppet på asfalten är betydligt bättre än vad jag kunde vänta mig. Bridgestone Trail Wing-däcken vi kör med levererar vad de ska. Vi kör mycket lite grus, så där får jag inte mycket intryck av vare sig däck eller motorcykel.
Designen på cykeln är GPS-koordinaterna för Col De La Bonette som är Europas högsta väg med 2802 meter. Det är hit upp Honda har lockat frusna journalister för att beundra den sagolika utsikten. Vi har kört cirka tjugo mil upp hit från Monaco, och varit ut och in och i och ur Italien ett par gånger.
Efteråt sitter jag där med ett litet blandat intryck av Transalpen. Å ena sidan är det en motorcykel jag kunde valt om jag skulle på egotripp genom Europa. Inte med passagerare, det är den för svag för. Speciellt vid omkörningar på landsvägen märks det att Transalp har lite ont om kraft. Med passagerare och full packning befarar jag att det hade blivit mycket svärande om man legat bakom sniglande husbilar i den norska fjällvärlden.
Jag skulle gärna välja Transalp som förstafordon för resor till och från jobbet. Den upprätta körställningen, det extremt lättkörda chassit och de bra speglarna gör den perfekt för att dra fram mellan och förbi bilarna på genomfartslederna in till stan.
Sammanlagt snackar vi om en cykel med ett mycket brett användningsområde. Och det är väl just det som Honda vill visa oss: Att de har skaffat fram en motorcykel som träffar många potentiella kunder. Rekrytering för vuxna, kan vi kanske kalla det.
Plus
Mycket brett användningsområde, fin körställning och en harmonisk motor. Överraskande bra på kurvig asfalt.
Minus
Lite svag och trist motor för erfarna förare. Det finns många roligare alternativ i samma prisklass.
Publicerad i Bike nummer 1 2008.
Text: Morten Broks
