27 april, 2024
I takt med övergången till en ny tid, präglad av ekonomisk pragmatism, blir hojar som är billiga att utveckla och baserade på redan befintliga modeller allt vanligare. Kawasaki Z1000SXoch Yamaha FZ8 är bara några exempel där redan befintliga hojar sminkats om och försetts med nya detaljer. Fördelarna är låga utvecklingskostnader och goda reservdelstillgångar, nackdelarna är fler kompromisser och i en del fall också att gammal teknik utnyttjas i stället för ny.
Ovanstående gäller inte minst nya VFR800X, aka Crossrunner. Med tanke på hur annorlunda hojen ser ut är det anmärkningsvärt hur många delar som lyfts över rakt av från sporttourern VFR 800, daterad 2002. Motorn är exempelvis helt identisk invändigt och det är bara på insug- och avgassidan samt vtecdu hittar några skillnader. Dessa förändringar innebär dock en hel del för hur Crossrunner upplevs och de tidigare »stegen« i effektkurvan är borta och mellanregistret betydligt maffigare. Det senare sker på bekostnad av något lägre toppeffekt men det är en uppoffring som jag gärna gör.
På chassisidan är ändringarna ännu färre. Ramen, som inte ens var ny när VFR 800 Vtec lanserades 2002, är helt oförändrad. Detsamma gäller fjädring och hjul – den högre markfrigången jämfört med vfr (12 mm) och den längre hjulbasen (8 mm) har uppnåtts genom att släppa ner gaffelbenen 40mm i kronorna och genom att justera bakdämparen så att svingen pekar ner lite extra. Komponenterna och till och med grundinställningarna är samma som på vfr.
Samma gäller ABS-bromsarna där enda skillnaden är att frambromsen aktiverar bakbromsen, men inte vice-versa som det är på VFR där systemet verkar åt båda håll.
Crossrunner är byggd för asfalt och knappt något mer än ytterst mild offroad. Tanken är snarare att man ska kunna hantera enstaka snuttar med grusväg fram till favoritcampingplatsen eller liknande.
På fjädringssidan är förspänningen justerbar både fram och bak även om det nya styret gör det lite krångligt att komma åt den främre. Bak kan man även ställa returdämpningen.
Det enda som egentligen är nytt på Crossrunner, om man ska hårdra det, jämfört med vanliga VFR 800 är »karossen« och lite elakt skulle man kunna säga att det är en utklädd VFR på styltor. Men det innebär inte att Crossrunner upplevs som en gammal hoj eller som en kompromiss – snarare tvärtom.
Den är förvånansvärt lättstyrd och extremt välbalanserad, att krypköra i gåfart är en barnlek.
Det är inga problem att stillastående balansera flera sekunder utan att behöva sätta ner ena foten.
Testslingan vi kör går delvis i stadstrafik men mestadels på landsväg. Underlaget beskrivs bäst som tvivelaktigt och ombytligt, men Crossrunner beter sig perfekt och låter sig inte störas av varken potthål eller reparationer. Fjädringen är helt klart i mjukaste laget för offensiv körning, vad annat är att vänta, men passar de flesta förare perfekt och gör sitt jobb bra när det gäller att isolera föraren från det stundtals dåliga underlaget, trots att komponenterna är nio år gamla.
Även i högre fart visar sig VFR 800 X vara riktigt smidig och så länge jag kör mjukt och i långa, svepande spår så är den riktigt kul. Beteendet är tryggt och förtroendeingivande.
Motormässigt går den som en dröm. De tidigare versionerna av Vtec var inte så smidiga, men den här inkarnationen är silkeslen. Både låg- och mellanregistret upplevs klart starkare än man kan förvänta sig av en 800-kubikare och vid runt 6500rpm vaknar den till liv ordentligt. Den enda nackdelen med motorn är att den är onödigt förtjust i bensin, räckvidden blir inte lidande för tanken är stor, nästan 22liter, men för vissa köpare kan detta vara ett problem. Om inte annat så känns det en smula omodernt.
Som reskamrat är VFR 800 X en trevlig bekantskap och det enda som kan upplevas som störande, för vissa, är att benvinkeln är något skarp. Eventuella passagerare åker bra på Crossrunner och handtagen är välplacerade och stadiga. Instrumenteringen känns igen från nya CBR 600 Foch den omvända placeringen av tuta och blinkers, som på VFR 1200 F, leder till en och annan ofrivillig tutning innan man lär sig var knapparna sitter. Varför Honda ska ändra på ett väl beprövat och inarbetat koncept förstår jag inte.
För dig som vill resa lite längre finns det gott om originaltillbehör och bland de självklara valen finns högre ruta, värmehandtag och ett system med packväskor. Just packväskorna känns igen från VFR 1200 F där de upplevdes som lite för små, på Crossrunner är de perfekta. Funktionen och designen är spot-on, nackdelen är en saftig prislapp.
Summa summarum är Crossrunner en fin motorcykel vars enda egentliga nackdel är den höga bränsleförbrukningen. Den är sportig men samtidigt bekväm och riktigt
kul att köra.
Dessutom sjunger v4:an väldigt vackert.
Plus:
Rolig att köra. Bra vägegenskaper och fina originaltillbehör för dig som vill resa. Kul koncept där den är först.
Minus:
Hög bränsleförbrukning. Dyrare är sina konkurrenter trots gammal teknik. Dyra tillbehör om du väljer original.
Publicerat i bike nummer 6 2011.
Text: Kevin Ash
Bild: Zep Gori, Félix Romero
Francesco Montero, Ula Serra
