Honda CBR600FA

Nästan alla som har kört längre sträckor med en modern sporthoj har någon gång reflekterat över körställningen. Jag har funderat både en och två gånger över detta gällande min egen motorcykel. För att kunna få en avslappnad resa borde styret vara placerat högre. Handlederna tröttnar snabbt med den branta körställning som sportmotorcyklar har, speciellt när det inte finns någon fartvind att avlasta sig emot.

Honda CBR600F som gör come back efter en lång paus har just styret högre och sadeln lägre i jämförelse med en sporthoj. Det sportiga och det praktiska möts och samsas. Som modell är CBR600F inte någon nyhet, långt därifrån. Första årsmodellen presenterades redan 1987 och blev snabbt väldigt populär. Olika stilar och trender flöt förbi och 2003 tog CBR-F:s resa slut. Modellen som introducerades som en supersport-motorcykel hade blivit allt för komfortinriktad för att kunna konkurrera i sitt segment. Ersättaren blev den mer raceinriktade CBR600RR och CBR-F föll i glömska.

När modellen försvann fyllde ingen tillverkare tomrummet som Honda lämnade efter sig, de motorcyklar som liknat CBR600F har varit svagare och inte lika prestandainriktade.

Så frågan är – har vi äntligen fått tillbaks en praktiskt, körglad modell, med bra prestanda och helkåpa till ett rimligt pris?
 

Redan den första körda kilometern säger mycket om motorcykeln. Känslan är som om man skulle köra en naken motorcykel som försetts med kåpor. Det känns att modellen till mycket baseras på den avklädda CB600FA Hornet, men det är inget negativt med det. Motorns gång är utomordentligt trevlig – tyst och vibrationsfri. Kraften kommer jämnt och växer stadigt när jag bestämt vrider om gashandtaget. Kopplingen är känslig och precis, men transmissionen känns lite seg i den nya motorcykeln.

Sadelhöjden är betydligt lägre (800 mm) än på en sporthoj, så att även kortare förare kan nå ner med fötterna. Körställningen är relativt upprätt tack vare den låga sadelhöjden och det höga styret. Den sportiga helkåpan ger tillräckligt skydd mot fartvinden, huvudet utsätts inte för så mycket virvlar och Hondan är okänslig för sidvind.

Fjädringens grundinställning är mjuk. Den fungerar lysande i tätortstrafik och i landsvägsfart, men mindre bra vid aktiv körning. Stötdämparna trycks ihop för mycket och cykeln är inte helt stadig när jag snabbt lutar in den i kurvorna. Den mjuka fjädringen känns mest genom ojämna kurvor samt med passagerare. Framgaffeln ger en liten påminnelse om man tar svängarna hårt och träffar en bula i vägen. Då kan fronten skaka till men den stabiliseras snabbt. Köregenskaperna är bra, men man måste undvika ojämnheter då det finns risk för att fjädringen bottnar.

ABS-bromsarna med kombifunktion fungerar mycket bra och ger extra säkerhet vid landsvägskörning. Om bakbromsen används aktiveras samtidigt frambromsen och vice versa.
 

Nya Honda CBR600F är vad föregångaren en gång var, en praktiskt kåpbeklädd motorcykel med underhållande köregenskaper. Honda har rätt och slätt tagit upp tråden de lämnade efter sig på 90-talet. Men precis som tidigare är modellen också en kompromiss. Den är inte lika sportig som en riktigt supersportmodell, men vinner självklart vardagspoäng med sin behagligare körställning. Ett av de tyngsta argumenten som talar för CBR600F är du får en modell som ser sportig ut, men som kostar lika mycket i försäkringspremie som en naken modell i samma klass.

 

Plus:
Mångsidig och enkel motorcykel som känns trygg. En bra mix av olika egenskaper.

Minus:
Fjädringen är för mjuk för sportig körning och sjunker ihop en del med passagerare.

Publicerad i Bike nummer 5 2011.
Text: Sami Salonen
Foto: Honda