Honda CBF 500 04-06

Vi går ruggigt långt bak i historien om vi ska försöka nysta upp varifrån radtwinsmotorcykeln kommer och såg dagens ljus första gången. I mångas ögon är det den optimala konstruktionen, den blir inte för högvarvig, inte för bred samtidigt som den kan hållas mindre vibrerande än en encylindrig dito.

Honda har sedan boomen på åttiotalet haft till exempel CB 400 N och CB 500 S som billiga och enkla alternativ för den som med smal budget vill ha en enkel och okomplicerad motorcykel.

Varken CB 400 N eller CB 500 S kan beskyllas för att vara sådär värst upphetsande maskiner att åka runt på men de har definitivt gjort de jobb de var avsedda för. Samma gäller detta nummers begagnathoj; CBF 500.

CBF 500 har samma motor som dess förlaga CB 500 S var bestyckad med och denna motor är för att varken överdriva eller underdriva nästan ett mirakel av pålitlighet.

 

Enligt Honda själva är CBF 500 en optimal instegshoj efter körskolehojen. Den är tänkt att vara ett enkelt och smidigt tvåhjulsredskap för att »kuta« ärenden med, åka till polarna eller varför inte gasa ut på en nöjestur?

Nej visst, det är ingen sportmotorcykel och det är heller inte det du betalat för. Modellen är väldigt vanlig som budhoj i länder där inte vintersäsongen innebär snö, blask och annat som näst intill tvingar buden att köra offroad-hojar. Detta borgar för att modellen är pålitlig, smidig och lättkörd. Mc-bud väljer inte motorcyklar som inte är anpassade för att snabbt och smidigt ta sig fram i tät stadstrafik. Dessutom väljer inte mc-buden opålitliga hojar. Det ska bara fungera. Det är som med världens taxibilsflottor, de ger en vink om vilka bilar som för rätt pengar bjuder på komfort och tillförlitlighet.

 

Det är också det som de svenska användarna söker när de väljer sin CBF500 – en pålitlig hoj som med enkel teknik och hyggligt låga service- och driftkostnader ger dem en åktur som ändå är roligare än bilen. CBF500 är inte tråkig att köra, det är inte det jag säger, men en radtwin inbakad i en vanlig opretentiös rörram med konventionell gaffel och rätt billiga fjädringskomponenter blir sällan stinn av »tjoho-faktor«.

 

De som provat på att toura med sina CBF500 har inte kommit hem alldeles för besvikna. Sadeln erbjuder enligt ägarna nog komfort för både en och två personer och att prestandan räcker om inte dagsetapperna blir för långa eller dras upp för mycket i tempo. Vi ska hålla i medvetande att det är en halvliters bruksmaskin som funkar att toura med även om detta bruk inte står med i den beskrivning Honda själva bifogade pressen när motorcykeln lanserades 2004.

Du som söker en bruksmaskin som inte ska dra iväg för mycket i plånboken men ändå vill ha en hoj som inte bara är praktisk och billig får nog ganska mycket av dina önskningar uppfyllda på en Honda CBF500.

På slantens blanka sida vittnas om låga inköps- och ägarkostnader, goda vägegenskaper och om en mycket hanterbar motorcykel i CBF500.

De som förstått att CBF500 är en ganska prestigelös motorcykel men med högre duglighet än man kanske normalt kan förvänta sig av en budgetmaskin i mellanklassen har alla chanser att bli nöjda kunder.

Det ägarna har gnällt på är att det fattas tio hästar, att den skulle vara lite tung och att finishen inte håller yppersta klass. All den kritiken finner väl sin förklaring i konceptet.

Honda ville skapa en storsäljande brukshoj som inte var för dyr och kunde nå ut till så många som möjligt. Som summering får vi säga att det är en lyckad motorcykel utifrån hur det var tänkt.

Att vi i Sverige är lite mer prestigetänkande och ofta vill ha mer slagvolym i våra motorcyklar kan vara bidragande orsaker till att de inte är så översvallande vanliga här i Sverige, men vad gör väl det?

Publicerat i MC-Nytt nummer 5 2010
Text: Henning Svedberg