Harley Street 750

Rushmore är Harleys stora projekt som genom tusentals intervjuer av hoj­åkare resulterat i en av till­verkarens största nyheter hittills under ­2000-talet, nya Street. 

Enligt Rushmore har en ny generation motorcykelförare börjat träda fram och de vill inte ha blänkande krom och fladdrande läderfransar. De efterfrågade en motor­cykel för stadskörning med vad Harley själva ­kallar ”Dark Custom-själ” och ett mer mini­malistiskt stuk.

Street 750 och dess mindre syskon, Street 500, presenterades på EICMA i fjol efter månader av rykten. De representerar en helt ny inriktning för Harley och en vilja att attrahera yngre förare. Vem är således mer lämpad att skickas på provkörningen än redaktionens yngling? 

Lanseringen är förlagd till Madrid, Harley vill ge oss möjlighet att få köra nyheten där den hör hemma, i en pulserande huvudstad. Och faktum är att jag under lanseringen ­känner mig träffad, många av de punkter unga förare världen över har pekat ut som viktiga kan jag starkt relatera till. 

 

Motorn kallas Revolution  X och mullrar igång med ett knapptryck. Ljudet ekar mot hotell­garagets väggar, jag lägger i första växeln och släpper ut kopplingen. Ljudet har den karaktäristiska V-twinsången, men en särskilt högljudd motorcykel är den inte. 

Den som vill ha mer ljud ur sin Street 750 får titta i H-D:s tillbehörssortiment som kommer att presenteras i samband med att modellen når återförsäljare i augusti. Harley lägger mycket fokus på möjligheterna att bygga om och modifiera motorcykeln – att göra den till sin egen.

Vi kastas direkt ut i Madrid-trafiken. Street är tillsammans med V-Rod ensam om att ha en helt vätskekyld motor. Det hjälper till att hålla motortemperaturen nere under start-stopp-körningen vilket bidrar till en svalare och därmed trevligare förarmiljö. 

Förarpositionen är upprätt och sadel­höjden låga 709 millimeter. Styret är brett och högt placerat men det är inga problem att köra mellan de spanska bilisterna i köerna.  Den enkla instrumenteringen har hastigheten i fokus, varvräknare saknas. Reglagen är av enklare typ men de fyller sin funktion. 

Vid rödljusen märks det att neutralen är svår att hitta, det är något lättare under rull. Från stillastående händer det också flera gånger att jag fäller upp fotpinnarna när jag gasar iväg och lyfter upp fötterna från asfalten. Fotpinnarna är inte återfjädrande och jag får peta ner dem själv. I sig inget stort problem men ett tecken på var H-D sparat in pengar. 

Gasresponsen är mjuk och det gäller ­också motorns effektkurva. Även stöt­dämparna är snudd på gungigt mjuka vilket är bekvämt i stadstrafiken, dock utan att straffa sig allt för mycket på landsväg. 

I låg fart är Street 750 mycket lättstyrd, snudd på vinglig. I övriga hastigheter upplevs den dock som stabil. 

Vi lämnar staden bakom oss och försvinner ut på motorvägen. Effekten räcker till och det är lätt att hänga med i det stundtals höga tempot. Redan vid 100 börjar det dock bli dags att hålla ordentligt i styret, vind­skyddet är inte helt förvånande obefintligt. 

Bortsett från avsaknad av vindskydd är Street en komfortabel motorcykel. Sadeln är mjuk och trots mina 190 centimeter kändes inte förarpositionen särskilt ansträngande eller trång. 

Efter motorvägsetappen tar vi riktning mot smala landsvägar. Här avslöjas ett av de större prestandaproblemen. Utöver att bromsarna saknar ABS är frambromsen inte speciellt bra. Den saknar bett men trots mjuk framgaffel visar Harleyn inga tendenser att niga under hård inbromsning.

Markfrigången är godkänd och det första som tar i är de vikbara fotpinnarna. 

 

Vi stannar till vid ett lokalt fik och beställer café con leche laget runt. I den varma vårsolen ställer jag mig och granskar Harleys vapen i kampen om ungdomarna. 

Kvalitetsintrycket är blandat. Flera av de utseendemässiga detaljerna håller hög nivå, mycket tack vare materialvalet (metall). ­Harley har, utöver sina traditionella designdrag, inspirerats av sin första caféracer – 1977 års XLCR Café Racer. Men vissa av komponenterna, som exempelvis styrkrona och bromsok, verkar hämtade ur något ­gammalt restparti från förr. 

Samtidigt är det inte något jag stör mig på. Priset är visserligen inte klart än men om ­ryktena stämmer och det landar på en till­talande låg nivå skulle det få Street att ­kännas som ett riktigt bra köp. Både för tjejen i Stockholm och grabben i New Delhi som vill glida längs Sveavägen respektive dess ­indiska motsvarighet. Ombord på deras ­första ­Harley. 

Plus: Trevlig och fin motor. Komfortabel.
Minus: Frambromsen. Ingen ABS. Svårt att få i neutralen. 

Publiceard i Bike nummer 6 2014.
Text: Jonathan Balsvik
Foto: Harley