Harley-Davidson XR 1200

För Harley-Davidson är nya XR 1200 historisk. För första gången har man byggt en motorcykel direkt för den europeiska marknaden. Ett bevis på att den europeiska marknaden har blivit viktig, men också ett konstaterande om att vi kör helt annorlunda än jänkarna. Exempelvis har vissa Harley-Davidson-modeller i USA ännu lägre sadelhöjd och när den en ingenjör dessutom säger att »ärligt talat så bromsar merpareten av våra kunder i USA mest med bakbromsen« så inser man att det finns en helt annan kultur i Europa.

– Här har ni helt andra vägar, med många kurvor och värdesätter väghållning högre.

Designen signerad Frank Savage är framtagen främst i samarbete med det europeiska kontoret och resultatet ger en skön retrofeeling av Flat Track, de amerikanska rundbanetävlingarna som fostrat en hel hop med stora roadracingförare. Designmässigt liknar XR 1200 den XR 750 som man tävlar med. Precis som i Speedway kör man i amerikansk Flat track hojarna utan frambroms, medan XR 1200 självklart fått dubbla skivor fram och fyrkolvsok från Nissin.

Att bromsarna är ett steg framåt är ett understatement, de fungerar rent av riktigt bra med bra känsla i greppet. Fortfarande envisas dock Harley-Davidson med sina tjocka bromsgrepp, när man nu har moderna bromsar ger ett smalare grepp betydligt bättre känsla.

 

Medan jag kör på fantastiska vägarna kring Valencia finner jag dock att det där bromsgreppet är symboliskt för hela hojen. Det ska vara lite rått, lite oborstat, för att det ska vara en riktig Harley-Davidson. Motorn vibrerar och rister. Vid rödljusen skakar V-twinnen så mycket i sin gummiupphängning att man tror att den ska ramla ur ramen. Växellådan kräver litet tryck på pedalen men fungerar annars fint med distinkta lägen.

Finishen är dock långt ifrån de italienska och japanska kollegorna i roadstersegmentet. Det sitter enkla sexkantsskruvar på hojen med tveksam ytbehandling där det istället skulle kunna vara försänkta skruvar och som exempel är skyddsplåtarna till avgassystemet på nivån med simpla slangklämmor. De sofistikerade lösningarna är få, möjligtvis kan det så kallade popup-locket till oljebehållaren räknas som en sådan. Det liknar ett snyggt aluminiumlock men är i plast, och man blir litet besviken på det.

Men så blundar jag och tittar på helheten; hojen ser ju skitball ut!

Detsamma gäller körintrycken. Men man måste ta hojen för vad det är. Det är 1202 kubik V-twin på 91 hästkrafter med hyfsat drag i mellanregistret. Insprutningen fungerar okej. Ljudet ur luftboxen under tankattrappen är skönt brunstbröligt och det finns ett fint vrid att använda ut ur kurvorna. Kort sagt: Det är en mysig motor men det är ingen värsting och man suktar efter mer effekt. Glöm wheelies. Jag bevittnade de mest pinsamma försöken jag sett sedan moppeåldern på att få upp framhjulet. Visst visar Harley-Davidson en wheelie i sin reklamvideo men ärligt talat, det är stuntföraren Craig Jones som kör och han kan få upp det mesta på ett hjul.

 

Chassit däremot fungerar riktigt bra. Även om jag sitter riktigt lågt har jag benen i en vettig vinkel, och kan sitta upprätt. Styrningen är den bästa jag upplevt från Harley-Davidson och XR 1200 uppträder välbalanserat. Känslan med ett 18-tumsframhjul är självklart litet annorlunda men den upplevs inte som trögstyrd. I svängen känns den stabil så länge underlaget inte ställer för stora krav på fjädringen.

Leendet sprider sig allt mer i hjälmen i takt med att vi avverkar kurvor på det här salsgolvet under ett par kilometer. Att det går att köra så här med en Harley-Davidson!?

Framgaffeln gör sitt jobb så som man förväntar sig. Bakstötdämpningen hänger däremot inte med när det börjar gå litet fortare. Det upplevs som om de bakre stötdämparna packar ihop sig då returdämpningen inte hinner med och istället är det däck och sving som sätts under press. Under körningen känns bakfjädringen som den ­svagaste ­punkten hos nya Sportster.

Markfrigången är däremot riktigt bra. Visst tar piggarna på fotpinnarna i, men de är ledade och avgassystemet är väl undanlagt. ­Harley-Davidson har byggt XR 1200 för dig som gillar aktiv körning. En eftergift till designen är dock de dubbla stötdämparna bak, där endast förspänningen är justerbar.

Så är XR 1200 en flopp? Nej, absolut inte. Det gäller bara att du köper konceptet med en designfokuserad roadster. Det är ingen streetfighter. Konkurrensen står överhuvudtaget inte med de japanska tillverkarna. ­Harley-Davidson XR 1200 handlar mycket om att det är just en Harley, med den känsla och den image som finns kring varumärket. För Harley-Davidson är det ett stort steg att Sportster fått dubbla fyrkolvsok, inverterad framgaffel och sving i aluminium. För mig känns det som en naturlig utveckling. Äntligen har Sportster blivit sportig.

 

Plus
Tveklöst den bästa Harley-Davidson för kurviga vägar. Fina bromsar och vettig fjädring fram.

Minus
Klen stötdämpning bak och låg nivå på finish och kvalitets­känsla. Motorn har nått sin gräns.

Publicerad i Bike nummer 6 2008.
Text: Magnus Johansson
Bild: Double Red