Harley-Davidson VRSCDX Night Rod Special

Katalogen från Harley-Davidson dimper varje år ner som en sten i brevlådan på redaktionen. Marknadsföring ligger tillverkaren varmt om hjärtat och det vore lögn att säga att man inte behärskar konsten till fullo. Strax under 100 sidor i snaskigt fyrfärgstryck talar sitt eget förföriska språk. Superlativen haglar, som vanligt, och bröstslagen är väl förtjänta med tanke på tillverkarens försäljningssiffror.

I och med presentationen av VRSCA V-Rod 2001 fick Harley sin första motor med vattenkylning, insprutning och överliggande kammar. Konnässörerna skrek rakt ut och de mest konservativa kunderna kippade efter andan. Ett nytt kapitel hade startat i Harleys historia, dock utan att avsluta det tidigare.

Night Rod Special marknadsförs som en helt ny modell med 2007 som födelseår. Vid första anblicken är det inte mycket som skiljer den från modellen som visades för sex år sedan. De röda ränderna runt fälgarna andas varvtider medan resten av hojen är
fifty-fifty posör och rödljusracer.

Körställningen känner jag igen från övriga modeller i VRSC-programmet. Styret är kortare än vanliga V-Rods, vilket ger en kuvad körställning, speciellt med tanke på fotpinnarnas placering, vilka enligt mig hade vunnit på att vara mer neutrala, som på Street Rod. Den lilla kåpan som omsluter den Porsche-
inspirerade instrumenteringen vinner mer på sin form än sin funktion. Reglagen är korrekt placerade och håller hög kvalitet, även om jag störs en aning på bromspedalens höga läge, vilket tvingar upp högerfoten vid inbromsningar.


Motorgången är oansträngd och trottelresponsen är direkt. Några paralleller mellan Big Twin och Revolution finns inte och vibrationerna är få och medvetet lagom. Kopplingen är direkt och bjuder föraren på god hanterbarhet när farten understiger det normala. Trots hög viktsiffra och medioker vändradie är modellen inte svårhanterad, vilket är resultatet av låg sadelhöjd och en lyckad drivlina. Med en angiven tjänstevikt på 292 kilo bör man hålla den upprätt, vilket dock inte bör vara några problem med hjälp av ovanstående faktorer.

Ramkonstruktionen härstammar från den första generationens VRSC och stålrören, vilka greppar den 60-gradiga twinnen på tre ställen, bjuder på en föredömlig styvhet.

Fjädringen är väl anpassad efter hojens långa hjulbas som ger ett odramatiskt uppträdande i kurvorna. Bakdäcket, vilket har vuxit till feta 240 millimeter i bredd, ger tillsammans med den flacka gaffelvinkeln ett karakteristiskt fallande i kurvorna och en trögstyrd karaktär, speciellt när gaspådraget är jämnt eller på avslag, för att i utgången neutraliseras till spårsäker sävlighet. Föga störande, i alla fall om du inte inspireras för mycket av tilltalande kurvradier. Harley marknadsför modellen som rödljusracer och framhäver sina ambitioner att skapa en giftig accelerationsraket med designelement från kvartsmilen. Långt och lågt och med mycket motor. Modellen bör jämföras med standardvarianterna i familjen och du som luras av de racemässiga rasterade plåtarna som täcker vattenslangen och bromsoken bör tänka om och snegla på andra alternativ.
Motorns karaktär under belastning är spetsig och uppmanar till gaspådrag och hårdkörning. Effekten kommer sent med harleymått mätt och du som vill njuta av alla 120 hästar får vänta tills nålen passerat 8 000. Maximalt vridmoment når du cirka 1 000 varv tidigare. Accelerationen är bra och chassigeometrin tillåter föraren att ge fullt redan från stillastående. Att bakdäcket greppar är det troligtvis ingen som tvivlar på. Ytterligare plus i kanten fås på bromssidan. Komponenterna kommer från Brembo och känslan är bra. Tidigare mätningar skvallrar om 39 meters bromssträcka från 100 kilometer i timmen till noll för standardversionen, vilket är marginellt sämre än dagens värsta sporthojar. Effektiviteten finns där, även om bromsarna i detta fall är aningen mer tungjobbade.

Som passagerare får du acceptera en aningen torftig miljö. Dynan löper endast en kort bit ut på bakskärmen och de högt placerade fotpinnarna ger en benvinkel som inte uppskattas på långfärder. Sikten från passagerarplatsen är dock bra, då höjdskillnaden till föraren är påtaglig.

Instrumenteringen har till detta år uppdaterats med en klocka, resten är ”klassiskt” V-Rod. Hastighetsmätaren är placerad i centrum och designen känner kunniga igen från Porsche, med enda skillnaden att hastighetsmätaren fått ge vika till förmån för varvräknaren. Blinkersreglagen är skilda åt vilket kan skapa viss huvudbry. Efter ett par repor genom stadskärnan är systemet dock invant, även om jag kan tycka att det är märkligt att man, precis som BMW, frångår den normala standarden. Tändningslåset är placerat framför den främre cylinderns topplock och tillåter operation utan att nyckeln är på plats. Hojen är även utrustad med en ny typ av stöldskydd, vilket bidrar till lugnare nätter med djupare sömn. Tanklocket finner du precis som på övriga familjemedlemmar under sadeln.

Sugen? Köp den om du vill ha en dräpare till rödljusracer med ett hårigt yttre. Vill du borra kurvor och absolut ha en Harley; titta på Street Rod.

 

Plus:
Motor som levererar vad utseendet lovar. Fina bromsar och bra tillbehörsprogram.

Minus:
Trögstyrd och extrem körställning. Ingen vidare komfort för passageraren.

Publicerat i Bike nummer 2 2007.
Av: Niklas Carle
Foto: Niklas Carle och Olle Rahm