Harley-Davidson Dyna Wide Glide/Honda VT1300CXA Fury

Vi är fullt medvetna om att vårt val av motorcyklar inte är vad som vanligen rekommenderas för touringuppdrag – men normer och regler är inte alltid till för att följas, speciellt inte när det handlar om choppers. Till deras försvar skall också sägas att de klarade av 340 tuffa mil utan minsta problem – så visst går det.

 

Honda VT1300CXA, eller Fury som den vanligen kallas är något så udda som en fabriksbyggd chopper från Japan med fem års garanti.

Hjulbasen på 1805 millimeter är tillverkarens längsta någonsin och sitthöjden är låga 678 millimeter. Här skulle köregenskaperna kunnat gå förlorade, men sådant inträffar inte i dagens japanska fabriker.

Körställningen gör att du får bra kontroll, styret sitter lagom långt fram och bredden är välavvägd. I låg fart är Hondan lätt att kontrollera trots sina utsträckta mått, den totala längden på över 2,5 meter går aldrig att trolla bort, men den är förvånandsvärt lätt att manövrera. Kopplingen är lättarbetad och växellådan sköter sig utan fadäser. Motorns insprutning är likaså en trevlig bekantskap och det är den genomarbetade helheten som gör Hondas chopper så lättkörd.

En ytterligare punkt som gör Fury till en motorcykel med högt bruksvärde är kombibromsarna med ABS – kallat CBS på Hondaspråk. Bakbromsen aktiverar frambromsen och viceversa och ABS garanterar att du aldrig låser upp. Bromsskivan fram mäter 336 millimeter och ger bra bromsverkan. Sett till bromsprestanda är Honda ljusår före Harley-Davidson.

Den gjutna framfälgen mäter 21 tum och bak sitter ett 200/50-18 däck. De gyroskopiska krafterna från framfälgen känns och det breda bakdäcket bidrar även det till att motorcykeln inte är snabbstyrd, men den känns aldrig trög, ändrar riktning utan tjafs och uppträder stabilt även i hög fart.

Hardtail-baken döljer en enkeldämpare och det känns att fjädringsvägen inte är den längsta. Hittar du ett redigt potthål slår det till ordentligt i baken. Framgaffeln klarar sig bättre och slog aldrig igenom under resans gång. Komfortnivån är inte speciellt hög, men duger till 15-20-milaetapper, sedan är både din bak och bensinen nästan slut. Bensintanken rymmer bara 12,8 liter, men förbrukningen är låg om du inte ligger på för fulla muggar hela tiden.

Motorn på 1312 kubik är inte lika effektstark som den i Wide Glide, men trots 300 kubiks handikap hänger den med bra. Ljudet är däremot mesigare än jänkarens och nya pipor hamnar högt på önskelistan (tillsammans med andra blinkers, de original är hiskeligt fula). Vibrationerna som sprider sig ut i chassit är knappa och motorn går mjukt.

 

Harley-Davidson Dyna Wide Glide gjorde en efterlängtad comeback förra året efter två års frånvaro från modellprogrammet. 

Tillskillnad från Honda får du nöja dig med två års garanti och inte heller hjulbasen når hela vägen i jämförelse med konkurrenten.

Wide Glide är inte lika förlåtande som Hondan och kräver mer kraft och koncentration. Körställningen är jämlik med japanen men där slutar likheterna. Styrningen är tyngre och motorcykeln känns inte lika smidig som Hondan i låg fart, men är samtidigt något stadigare i hög fart. Kopplingen är tungjobbad och växellådan har ett hårt mekaniskt ljud. Modellens svagaste punkt är bromsarna, eller rättare sagt, den urusla frambromsen. Bromspumpen förmedlar i det närmaste noll känsla och den enkla skivan ger väldigt lite bromskraft. Att en enkel skiva räcker visar Honda med bravur, Harley visar att de inte ens verkar bry sig. ABS är på ingång till 2011 och kommer göra gott. Eftersom bromsarna är så svårdoserade skulle ett låsningsfritt system göra extra stor nytta.

Den större motorn ger bättre vridmoment och mer kraft jämfört med den i Fury. Den vibrerar men inte så att det blir outhärdligt. Vi gillar den extra kraften och fantiserar om hur Hondan skulle kännas med liknande effekt. En sådan här motorcykel blir mycket roligare när den är övermotoriserad, det ska kännas vansinnigt.

 

När det kommer till förnuft och ingenjörskonst är Hondan långt före Harley, men talar vi om känsla – det där individuella, ogripbara och anledningen till ett saftigt prispåslag – är amerikanaren svårslagen. Trots att prisskillnaden i det här fallet är minimal.  Den vibrerar mer, har en mekanisk känsla, är inte lika tillrättalagd – inte bäst, mer rebellisk och fylld med attityd.

För att vara en »färdig« chopper från fabrik känns Hondan ändå som den motorcykel vi skulle vilja ändra mest på, tuffa till, ge mer jävlaranamma.

Dyna Wide Glide är mer hårdbarkad och känslan den förmedlar är närmare vad vi tror att de flesta vill ha hos en custom.

Vi gillar Hondan för dess vågade utseende, de vansinniga måtten och hur välkonstruerad den är. Harleyn förför med sin bryska karaktär och under resans gång var det mer än en gång som vi stod och diskuterade vilken vi skulle välja bredvid bensinpumpen.

Oftast var slutsatsen följande:

Hondan är ju egentligen en bättre motorcykel, men om det var ens egna pengar det handlade om, då skulle Dyna Wide Glide ändå vara den som hamnade i garaget. Svart, omskakande och rock’n’roll – med alla brister som finns hos en gammal hårdrockare.

 

Publicerad i Bike nummer 10 2010.
Hela resan till och från Amsterdam finns i Bike nummer 10 2010.
Text: Oscar Algott
Foto: Marc Malmqvist