1 maj, 2024
Årets första äventyrstest går mot sitt slut. Vi har nu spenderat snart fyra dagar på motorcyklarna och då menar jag verkligen hela dagar. Från tidig morgon till sen kväll sittandes i sadeln. Många mil har hunnit avverkats och många roliga händelser som oundvikligen skett med många inblandade och trötta hjärnor. Det är egentligen det som är tjusningen med att komma iväg och testa. Man vet aldrig vad som sker och när det sker mer än att den ursprungliga planen väldigt sällan håller.
Igår avslutade vi fotograferandet och började resa norröver igen hemåt Sverige. Det blev dock inte så tidigt som vi tänkt oss då vädret och miljön fick det att dra ut på tiden. Det var runt nollan hela förmiddagen och solen kunde inte ens bränna igenom nattens råkalla dimma. Så vår fotograf Simon kämpade febrilt med att hitta nya lösningar för fotografier som gör sig bra även i denna väderlek, medan vi snällt satt i sadeln och frös utan att klaga.
Väl på eftermiddagen när Simon var nöjd skildes vi åt och satte av i högsta tempo mot Sverige. De sju hundra kilometer som skulle köras innebar förstås att allt inte gick precis som det skulle hela tiden.
Plötsligt fick en Audi för sig att tvärnita på Autobahn exempelvis. Precis framför mig. Resultatet blev att jag besökte dess kofångare på bilen. Inget allvarligt alls egentligen, då hastigheten var låg och kontakten inte var av kraftigt slag. Jag höll mig på hjulen och blev mest förvånad. Bilisten däremot var av mer ordningsam tysk typ och skulle naturligtvis kalla på polis för att utreda incidenten. Snällt stod vi kvar och väntade och tittade på hans bil som fått litet gummimärke efter däcket och sprucken plast på kofångaren, mest förvånade över att han reagerat som han gjorde.
Slutligen dök polisen upp och såg minst sagt förvånade ut de också. De hade säkert föreställt sig kalabalik och motorcykelkrasch med skadade överallt och ser istället tre glada svenska knuttar stå och skratta. Samt en förvirrad tysk bilist. Väl på plats utredde konstaplarna vad som skett, och papper skrevs. De var nog lika förvånade som vi var över varför inte detta lösts utan deras inblandning.
Hur som helst så tappade vi tid med den incidenten och drog iväg i högt tempo direkt när allt var klart. Förresten om ni undrar om det blev något på hojen så kan jag säga att det inte syntes ett märke. Inte ens på däcket fanns bevis för olycka. Så lite snöpligt var det med det.
Kvällen kom och kylan med den. Vårt mål var att nå Helsingborg och övernatta där. Etappen genom Danmark skulle gå snabbt, var planen. Bara lite drygt tjugo mil att köra och inget kunde väl gå fel där?
Dessvärre sinkades vi även på den etappen av att en av oss, inte jag dock, och inte nödvändigtvis Magnus, kanske Jonte, missade att den törstiga Aprilians bränslelampa lyst ilsket gult i ett antal mil. Plötsligt slocknade den och motorn likaså. Soppatorsk. Mitt på danska motorvägen. Det blev bara för mig att dra iväg och rekognoscera för att finna en mack någonstans och sedan fick Magnus det stora nöjet att putta Jonte till macken för påfyllning av de dyrbara dropparna bensin.
När allt detta var klart och vi åter kunde komma ut på motorvägen så lyckades vi köra hela vägen till Helsingborg och dessutom finna ett hotell för några timmars sömn. Klockan hade då hunnit bli nästan halv ett på natten och ingen av oss orkade ens fundera på att äta eller dricka något. Efter den skållheta duschen somnade jag innan jag ens hunnit lägga huvudet tillrätta på kudden, efter ännu en lång och kall dag full med spännande intryck.
Livet är allt underbart då det ständigt bjuder på överraskningar och visst är det de sakerna som förgyller tillvaron? Man vet aldrig vad som kommer att hända, mer än att det aldrig blir som man föreställt sig…….
