Elefanten som sprang ut på gatan

Förutsättningarna för att den med sitt italienska arv skulle omvandlas från en renodlad tävlingsmotorcykel till något som gemene man kunde köpa för gatan, och känna sandsmaken från Sahara i munnen, var givna från start. Så jobbar nämligen alltid folket på marknads­avdelningarna för de italienska märkena. Se på Ducati, Cagiva, Laverda och Moto Guzzi. Alla har de rötterna i racingens värld vars DNA återspeglas i de produkter som vi köper i butik.

Cagiva Elefant 900ie var inget undantag. Den var tuff i sin kostym, främst med den klassiska Lucky Explorer-lackeringen, som var direkt hämtad från huvudsponsorns färger i tävlingssammanhang. Edi Orioli hade vunnit den tuffa tävlingen två gånger redan och skulle så göra två gånger till när man 1990 beslutade sig för att skapa en Elefant för gatan; en gigant som skulle vara störst, tuffast och osa av racing. 

På gatan blev den en också bjässe med sin storlek och tyngd. Man kunde läsa i tidigare Bike-tester att Elefanten var framtung och ville understyra vid snabb körning på grusväg, men det kompenserades av den mustiga Ducati-twinnen på 904 kubik som drog fint redan från 2 000 varv ända upp till toppen på 9 000. Trots storleken erbjöds inspirerande körning. 

Dessutom hade den en stor 24-liters tank som i kombination med insprutning gjorde att föraren kunde köra långa etapper utan att behöva leta efter tankställen. Bränsleförbrukningen låg kring 0,6 liter/mil vilket än idag anses vara bra siffror. 

Fjädringskomponenterna från Marzocchi och Öhlins var väl dimensionerade för de äventyr som Elefanten kunde ta med sin ägare på. En klonkig växellåda och något tungarbetad torrkoppling (Ducati-motor, vad annat att vänta?) var vad testförarna klagade mest över. Priset var också avskräckande för många, den kostade nästan dubbelt så mycket som storsäljaren Honda XRV750 när den kom. Passform och finish på lackering fanns det även anmärkningar på men i det stora hela hade Cagivan de attribut som behövdes för att göra den till en framtida klassiker på marknaden. Hittar man bara ett fint exemplar får man en trevlig och användbar äventyrsmotorcykel som står sig väl ännu idag. 

Publicerad i Bike nummer 2 2015. 
Text: Christer Miinin
Foto: Bikes arkiv