Ducati Multistrada 1200 S

När jag kör de branta slingriga serpen­tinvägarna och genom de svarta lavafälten ser det nästan ut som på månen. Men vi är på Lanzarote för provkörning av nya Ducati Multistrada 1200 S. Förarplatsen är bekant från förra generationen även om korta förare har fått det lite lättare att nå ner till marken tack vare smalare midja och att sadelhöjden är justerbar mellan 825 och 845 mm. För att effektivt styra undan fartvinden från föraren har frontkåpan blivit bredare, kåpglaset kan enkelt justeras 60 mm under färd med ett enhandsgrepp. Vid instrumentpanelen finns ett uttag för 12 volt samt ett uttag speciellt för en Ducati Performance Navigator från Garmin. I utrymmet under sadeln finns ett 12-volts uttag till och en USB-kontakt, ingen risk att bli strömlös.
 
Startproceduren är lite omständlig. Först ska dödarknappen till rätt läge, sedan trycker man på knapp två för att aktivera hojen och sedan en tredje för att starta motorn. Den som är van vid Ducati känner dock igen sig. Körningen går i ganska högt tempo utmed de smala serpentinvägarna längs vulkanernas sidor. Jag har valt Sport, ett av de fyra körlägerna. 160 hästkrafter och 136 newtonmeter levereras nästan lite för aggressivt för de smala vägarna och DVT-motorn fullständigt vrålar ur sig kraften. Ut ur de mycket tvära kurvorna kan jag känna att traction controllen (DTC) får kämpa hårt när den hjälper mig att behålla fästet på den knöliga asfalten. Förutom traction control har den också wheelie control, DWC, vilken måste stängas av om man vill kunna köra på bakhjulet på fri hand. Kopplingen från Brembo är aningen trögjobbad men växellådan har exakta lägen och fungerar precis som man förväntar sig. Även bromsarna är signerade Brembo och ­Multistrada S har grymma sådana, dubbla M50 monobloc 4-kolvsok med 330 mm ­skivor. De har en mycket fin känsla och ett bra bett och verkar inte mattas av trots upprepade hårda inbromsningar. Standardmodellen får nöja sig med 10 mm mindre skivor och enklare ok. Båda versionerna är dessutom utrustade med kurv-ABS – en mycket bra finess. Ducati Skyhook Suspension (DSS Evo) innebär semiaktiv fjädring från Sachs. Den känner av hur fjädringen jobbar, körstil samt hur mycket hojen lutar och justerar kontinuerligt dämpningen. Varje körläge har förprogrammerade inställningar som sedan ytterligare kan anpassas via menysystemet. Fjädringen på standardmodellen, fullt ­justerbar, funkar dock riktigt bra den med. Ute på landsvägarna provar jag läge Touring. Här levereras fortfarande160 hästkrafter men kraften kommer lite mjukare och DWC samt DTC är ställda i känsligare lägen. I detta lungare tempo noterar jag att Ducatin lider av en del twin-karaktäristiska vibrationer.  På plussidan hamnar kåpglaset. Enhandsgreppet är lätt att manövrera under färd och trots mina 190 centimeter är det lätt att hitta ett bra läge.

Inne i den lokala byhålan knappar jag in läget Urban. 100 hästkrafter och alla tekniska hjälpmedel är ställda för mycket hög säkerhet. Motorn går mjukt men när jag ska iväg med hojen märker jag att man behöver nästan halv gas för att komma igång vilket gör att jag får motorstopp och nästan slår hakan i styret. Urban kräver nog lite tillvänjning och personligen föredrar jag Touring även i stan. Nästa etapp är på en grusväg mellan två vulkaner. Det går spännande nära ett stup – inga misstag nu för då får jag en åktur som jag aldrig kommer att glömma. I Enduro är hästkrafterna nedställda till 100 och fjädringen är anpassad för offroad. Alla elektroniska hjälpmedel är restriktivt ställda vilket känns tryggt med tanke på fallhöjden. Multistradan tar mig fram mjukt och försiktigt. Man känner att DTC jobbar hela tiden och det blir inget direkt driv framåt, vill man köra aktivt på löst underlag får man antingen ställa om eller stänga av DTC. 

Jag, som är grus- och endurofreak, skulle dock välja en annan hoj om jag skulle åka mycket grus. Multistrada är ingen offroadhoj och även den tar sig fram på vanliga grusvägar är det på sin höjd sämre asfaltsvägar som gäller. När solen går ner är det dags att börja nedstigningen från vulkanen. Nu får jag verkligen nytta av den effektiva LED-belysningen med Ducati Cornering Lights (DCL) och den väl upplysta TFT-displayen. DCL aktiveras i kurvorna och ljusbilden blir mycket bred och lyser upp mer av vägbanan och områden runtomkring än ett vanligt lyse skulle göra. Min sammanfattning av Multistrada är att den är som en Swiss Army Knife; fyra hojar i en och fullspäckad med den senaste tekniken. Du kan pendla till jobbet, köra bana, dra på semester, ja till och med köra grusväg – valet är ditt. Multistrada 1200 kostar 174 400 kronor och S-modellen 199 400. Mycket pengar är det men så får du också all den ­senaste tekniken.

Ursprungligen publicerad i Bike nr 05/15.