Ducati Hyperstrada

Att åka på pressvisning av en ny motor­cykel är inte det sämsta, ­särskilt inte när den är förlagd till Toscana, den del av Italien som skulle sitta längst upp stövelns framkant strax under knät. Extra kul blir det nu när vi är på Ducatis hemarena med en tur på Ducati-muséet på dagordningen. 
Området kring Bologna kallas ofta ­Motor Valley och inrymmer förutom Ducati också Ferrari, Maserati och Lamborghini. ­Människorna i Toscana har lika delar bensin och rödvin i blodet och motorarvet är viktigt – Follow Me-bilen på flygplatsen är en ­Lamborghini Aventador – de är lika stolta över sin fordonsindustri som sina vinrankor.
Själva körningen är förlagd till den höglänta regionen sydost om Siena. Landskapet har en varierad topografi och stundtals tar de svindlande vägarna oss mer uppåt eller nedåt än framåt vilket är mycket positivt för körupplevelsen. Medaljens baksida är att de stora höjdskillnaderna skapar utmärkta förutsättningar för bildandet av Cumulonimbus, så kallade åskmoln, vilket vi fick ett smakprov på då vi bara fem kilometer in i provkörningen drabbades av alla moders hagelstorm. Inget ont som inte för något gott med sig, det snorhala väglaget gav ypperliga förutsättningar för att testa såväl ABS som traction control och motorns olika körlägen.
 
Hyperstrada delar bas med Hypermotard, skillnaderna dem emellan är relativt små men väsentliga. I huvudsak handlar det om 20 millimeter högre styre, högre ruta och ett mjukare chassi på Hyperstrada. Dessutom är den standardutrustad med packväskor på 25 liter styck samt värmehandtag. Det sätter en mjukare och mindre extrem prägel på ­Hyperstrada jämfört med Hypermotard, men att kalla den för touringmaskin (en ­liten ­Multistrada) är att ta i. Det finns dock gott om tillbehör som gör den mer resvänlig – hög ruta kostar 1 555 kronor, GPS 8 135, toppbox 6 420 och tankväska 1 983. Givetvis finns det ett välljudande slip-on från Termignoni, kostar 16 343 kronor, och har du problem med sadel­höjden på 850 millimeter finns en 20 milli­meter lägre sadel för 2 563 kronor. Det går också att beställa Hyperstrada i en 20 milli­meter lägre version från fabrik, kostar inget extra, men det sker på bekostnad av kortare fjädringsväg (130 i stället för 150 milli­meter).
Bygget är klassiskt Ducati och huvud­ramen är en fackverkskonstruktion av stålrör. Bakramen är gjuten av aluminium och har såväl packväskefästen som dito för toppbox integrerade. Chassikomponenterna är ­relativt enkla – gaffeln saknar helt justerings­möjligheter, bakdämparen har justerbar förspänning och returdämpning – men det är inget som påverkar negativt. Hyperstrada styr in fint, håller spåret väl men låter sig ­korrigeras utan knorrande och fjädringen arbetar ­välavstämt och nyanserat.
Sittställningen är upprätt och ”motardig”, delvis tack vare den flacka tanken. Sadeln erbjuder bra stöd och tankens urgröpningar gör att känslan av full kontroll är påtaglig.
 
Den 821 kubik stora motorn har tre körlägen –  Sport, Touring och Rain. S och T har full ­effekt på 110 hästar och Rain har 75. Både ABS (två lägen) samt traction control (åtta lägen) förinställs beroende på körläge. ­Körlägena går dessutom att anpassa individuellt. 
I läge S är gasresponsen mycket rapp, jag föredrar det mjukare T (R är gummisnoddsaktig), men oavsett vilket så leveraras kraften mjukt och motorgången är oväntat len. Backspeglarna är snudd på kristallklara hela tiden. 
Kopplingen mellan hand och motor sker med Ride-by-Wire och fungerar så att du med hjälp av gashandtaget begär ett visst vridmoment från motorn som den sedan levererar (om inte traction controlen går in och begränsar). Det låter knepigt men ­funktionen är utmärkt.
Den vajermanövrerade kopplingen är mycket lätt men doseringen vid start kräver tillvänjning, på rull är den dock smidig och slirfunktionen är helt perfekt. Detsamma gäller den följsamma växellådan som dock gärna kunde ha fått en högre sjätte växel. ­Instrumenteringen saknar växelindikator och jag kommer på mig själv med att konstant jaga en sjua som inte finns. 
Bromsar brukar vara en paradgren för ­Ducati och jag blir inte besviken. De är både lättdoserade och effektiva och harmonin ­mellan chassi och bromsar är balanserad. ABS:en arbetar effektivt, har två lägen varav det ena tillåter mer bakhjulslyft än det andra.
En lång dags körning är slut, men jag är sugen på mer. Nya Hyperstrada är lättkörd och har en trivsam karaktär samtidigt som den gärna låter sig hårdgasas med på kurviga småvägar. Som touringmaskin har den sina ­begränsningar men å andra sidan är kör­glädjen på topp – precis som vi vill ha det med ­Ducati. 
Plus: Brett användningsområde. Kul att köra. Fin motorgång. Rikligt och ­välfungerande elektronikpaket.
Minus: Svårdoserad koppling. Saknar ­växelindikator och bränslemätare. 

Publicerad i Bike nummer 8 2013
Text: Magnus Wallner
Foto: Milagro