Ducati GT 1000 / Moto Guzzi California Vintage / Triumph Scrambler

Under mig dundrar Ducatins motor, den rycker lite under 3 500 varv men svarar lättfotat på gasen och bär mig obehindrat uppför berget. Dagen har varit solig och het, men nu rullar mörka moln in från väster. Jag kommer upp på en platå och den smala vägen dyker ner i en svacka mot vänster mellan rader av vinrankor. Vid den här tiden är knappt en människa här, de sista fotvandrarna njuter ett glas vin och masserar sina värkande fötter. Vingårdsarbetarna förbereder arbetet för nästa dag.

Jag ger gas och låter Duccen flyga.

Jag är 60 år äldre än den röda motorcykeln, men tillsammans är vi 21 och extremt pigga.

Torsten har gett sig iväg hem, föräldramöte på dagis. Han styr Moto Guzzin och är ännu inte säker på varför han vill åka på semester med den. Torsten kan pilla fram den sanna själen hos vilken motorcykel som helst och om han inte kan det, har motorcykeln ingen själ. I den sena kvällen rullar han hemåt, tillfreds, men fortfarande aningen förvirrad av sina nyfunna känslor.

Björn skjutsar väninnan Judith på Triumph Scrambler, med sina 22 år fortfarande långt från föräldramöten eller nostalgiska tankar.

Vi tre har sinsemellan en åldersskillnad på 20 år och hade trots det kul, den där nostalgiska aftonen. Och egentligen är det tre moderna motorcyklar, var och en på sitt sätt underhållande.

När gamla klassfoton och adressböcker inte längre kan göra det förflutna levande, så klarar de här motorcyklarna det. Gammalt är gammalt och inget är så gammalt som drömmar från förr, aldrig uppfyllda och därför fortfarande drömmar. Uttrycket att man inte kan hämta tillbaka det förflutna, hör egentligen hemma hos alla andra platta uttalanden.

Men plötsligt kommer i varje liv en punkt, där gamla foton plötsligt spelar en roll, där gamla adressböcker kan läsas med visst vemod, där en bild i hjärnan plötsligt får glada färger och konturer, färger och konturer som kanske inte passar till originalet, men vad gör det?

Vi hittar det i populärmusik och slickar tacksamt i oss varje hjärta-smärta till sista droppen. Det gäller även oss motorfreaks. Kring ölsejdlarna ökar hastigheterna och körsträckorna från den tiden. Det regnade mer på den tiden, eller så kanske solen sken alla fyra veckorna just den semestern.

En del av oss köper drömmotorcykeln från den tiden och finner att minnet var bättre än verkligheten. Ingen motorcykel blir bättre efter 20 år. Den blir bara äldre.

Vi också. Bosparlån har man kanske kvar – det ändrar sig liksom inte. Och en dag är barnen vuxna och har egna bosparlån och plötsligt sitter vi där med egna kreditmöjligheter.

Det vet fritidsindustrin. Modekataloger skapar en alternativ värld och visar plötsligt fotomodeller i passande ålder.

När japanska tillverkare imiterade konceptet, bröt kriget ut. Nej, så illa var det inte, men i USA försökte man patentera tändföljden, fullt medveten om att det enda som räknas är känslor och upplevelser. Och tradition, det byråkratiska ordet för minnen.

Europeisk tradition är en ordkombination som heter duga och därför är det helt korrekt att tre europeiska tillverkare griper tillbaka på sin egen historia, för att blåsa lite liv i… behovssektorn.

Ducati, Moto Guzzi, Triumph… skinnjackor, kaféer, nattliga gator i neonljus, bergsvägar under en bedövande sol, parkeringsplatser som träffpunkt i storstadsmiljön, glasögon eller visir som är fläckade av insekter, allt ackompanjerat av stumt dunkande motorer som aldrig behöver mer än två cylindrar för att skapa musik.

Ah, minnen!

Cynism! Lite cynism hör också till bilden. I sista hand har vi ju sett allt, kört allt och ändå…

… och ändå är spegelbilden i skyltfönsret oemotståndlig. Där! En grön-silver Triumph Scrambler, i sadeln, cool, avspänd: Jag! Ja, det är faktiskt jag. Och det ser bra ut, bara för att det är en bild av mig, 40 år tidigare! Visionen är smickrande och ändå är Triumphen kanske inte den intressantaste av de tre. Motorn är så kliniskt upplagd med sina balansaxlar och modern elektronik att effektutvecklingen kommer mycket digitalt, utan att störa, men även utan den där speciella kicken. Det känns som att sitta på en stor japansk skoter. Nej, dålig är Scrambler inte, inte alls, det är en bra motorcykel, kanske för bra, för att körkänslan liksom inte ens fattas, så långt borta är den. Chassit är okej, men motorn arbetar liksom fyrcylindrigt. Kollegor som kört motorcykeln med det öppnare avgassystemet i England berättar att den odämpade motorn levererar en helt annan känsla. I dämpat utförande räcker det för en bild i skyltfönstret, som kopia av en Trophy, 1958 till 1963. Med tiden vinner hon även mig och är i sitt uppträdande helt problemfri att köra. I en ögonblicksbild som Steve McQueen i skyltfönstret är jag farligt nära att köra in i taxi.

 

Med Moto Guzzin är det lite annorlunda, för här är illusionen perfekt. Krasst, säger Björn. Nästan gulligt, anser Torsten och menar effektutvecklingen som faktiskt finns. En V-motor är kännetecknet för Moto Guzzi. Ja, jag vet, det finns andra V-motorer på marknaden, men ingen går som en Guzzi. Här är det modernaste utförandet, civiliserad, men bara till en viss punkt! Torsten smeker tanken och beskriver effektkicken med orden ”elakt, elakt” och han är inte helt cynisk i sitt uttalande.

På Guzzin är det lätt att drömma sig tillbaka till tidigt 70-tal. Här finns alla stilmedel från den första Californian från 1971, fotplattor, svart lack, brett styre, sadeln, den kromade pakethållaren. Kromad pakethållare? Här finns krom överallt. Ingen enda liten del har skruvats dit utan att det först dragits genom ett krombad. Precis som det var, på den tiden. Smaklöst? Vad har känslor med smak att göra? Det smaklösa väcker ofta känslor, punkt, slut! Det måste man inte titta alltför djupt i de egna fantasierna för att veta och inga djupgående analyser nu!

Eller? Alltså: Helt avslappnad i den breda sadeln ger jag gas och växlar mig sakta uppåt genom transmissionen. Motorn brummar under mig, nästan i mitt knä. Det här är en kontaktmotorcykel och föraren har direkt kontakt med varje liten del, en egenhet som ofta saknas på moderna motorcyklar. Staden ligger bakom mig, jag ger gas till en passande hastighet och låter blicken vandra över styret. Till vänser lyser de gula rapsfälten i sensommaren, till höger är äppleskörden i full gång, kontrasterat av reglagen i styrändarna, som utriggarna till en katamaran. Vi skeppar oss fram genom landskapet med tunga, vaggande rörelser. Ja, tidsmaskinen tar mig tillbaka till min ungdom, men i sadeln på California är jag inte 20, kanske snarare 30, eftersom den är mer seriös. Motorcykeln fungerar och har trots det själ.

Där är Ducati GT 1000 helt annorlunda, den känns modern. Som en glad och lycklig hundvalp störtar den sig fram på småvägar och i stan, lycklig och obekymrad. Från förarplats har man ingen känsla av att sitta på en tidsmaskin – det här är en modern motorcykel med den aktuella Ducce-motorn från Bologna med dubbeltändning och här finns inga försök att gömma den ungdomliga själen. Det är bara designen som med linjerna från 70-talet erinrar om fabrikens första V-twin. Modellen är nummer tre i Ducatis nostalgiserie, vardagsvarianten, utan den sportiga ambitionen hos Smart-replikan eller Sport 1000. Den här motorcykeln kan man leva med och gör det gärna.

Men det är klart att upplevelserna finns där. Man kan drömma sig tillbaka, berusa sina sinnen, blåsa rent dammiga hjärnvindlingar och väcka gamla upplevelser till liv i kroppen igen. Vägen är ändlös, dagen tar aldrig slut och hela kulissen täcks av dunket från en V-twin.

Som den gången. Det som fattas, är inget man saknar. De oplanerade stoppen längs vägen, elsystem som går upp i rök, strejkande strålkastare, kedjor som plötsligt saknar en länk, bortfallande delar som inte klarade pressen av ett liv på vägen. Och kick finns ingen heller!

Efter en kort rast bland vinrankorna drar jag igen blixtlåset i skinnjackan och styr hemåt.

 

Publicerat i Bike nummer 6 2007.
Av: Jan Leek
Foto: Björn Leek