Ducati 1198 SP

Carlos Checa är en vänlig själ. I ögonvrån ser jag hur han väntar in mig medan jag värmer upp och försöker öka tempot. Med den spanske roadracingstjärnans mått mätt hittar jag nog aldrig riktigt farten, men jag gasar så friskt jag bara vågar med Ducati 1198 SP.

Gurun visar mig de rätta linjevalen på Imolas asfalt där Ducati låter motorcykelpressen testa efterföljaren till 1198 S.

Jag gör mitt yttersta för att hänga på min lärare och möter med gas så tidigt som möjligt ut ur böjarna, så pass aggressivt att bakdäcket ideligen tappar sitt grepp. Ibland ser det nästan ut som jag har häng på Checa, men sedan ger »El Toro« mer gas. 

R-modellen är alltjämt herre på täppan hos Ducati men med de senaste uppgraderingarna som gör 1198 S till SP, är det nästan bara samlarvärdet som kan motivera de extra slantar R-modellen betingar.

1198 SP är en fröjd för ögat. De initierade noterar genast aluminiumtanken. Det lätta materialet exponeras tydligt genom den breda »Viper-randen«. Tanken är inte bara 1,2 kilo lättare än dito i plast på ordinarie 1198, nej den rymmer även 2,5 liter mer bränsle.

Aluminiumtanken är en trevlig ingrediens som hittills har varit reserverad för exklusiva specialmodeller som 1198 S Corse och 1198 R Corse.

SP är försedd med Öhlins TTX-bakdämpare. Visst, 1198 S hade redan bakdämpare från Öhlins, men TTX (som lånats från R-modellen) är både finare och lättare att justera. Detta eftersom twintube-tekniken erbjuder justering av kompression respektive returdämpning var för sig.

Framgaffeln är däremot likadan som på 1198 S, för övrigt identisk med dito på R-modellen – det blir med andra ord inte mycket bättre än så här. Den påkostade fjädringen får göra skäl för sitt namn på Imola, men även Pirelli-däcken får bekänna färg.

Istället för standardmonterade Diablo Super Corsa sp kör vi på racingvarianten som finns i en rad olika gummiblandningar. Framdäcket är ett SC2 (vilket motsvarar medium) medan bakdäcket är ett SC1 (den mjukaste blandningen) – för mjukt för min smak och för de många raksträckorna på den fem kilometer långa banan där Ducatin får släppa loss alla sina 170 hästkrafter.

 

Bakdäckets grepp säkras av traction controlen som får jobba hårt, tekniken styr min färd men med den kommer också nya glädjeämnen. Jag kan exempelvis peta i nästa växel trots fullt gaspådrag. Och kopplingshandtaget – det behöver jag inte ens röra. Ducati har nämligen utrustat både basmodellen 1198 och denna nya SP med Quickshifter – ett system som imponerar! Det jobbar med blixtens hastighet, men är mjukt och fint i alla situationer. 

Tyvärr har Ducati inte förberett systemet för oss som gillar att köra raceväxlat (första växeln upp och resten ner) och det är något som jag och andra närvarande irriterar sig på. 

Det finns dock anledning att glädjas åt slirkopplingen, som är en annan SP-finess. Slireffekten är perfekt balanserad, inte ens sena och hårda nedväxlingar får bakdäcket att släppa på väg in i kurvorna. Inte illa med tanke på den råa 1200-kubikstwinnens höga kompression.

Trots allt detta ser jag Carlos Checa gå på bredsladd genom Tamburello, senare berättade han att han hade fuskat och använt bakbromsen.

Den här typen av bus kan förare på Checas nivå ägna sig åt, men du behöver faktiskt inte vara VM-förare för att kunna njuta i fulla drag av 1198 SP.

Motorn har ett brutalt drag, men det är inga problem att kontrollera det. Japanska 1000-­kubikare forcerar de allra skarpaste kurvorna lättare, men i alla andra former av kurvor är Ducatin överlägsen och bromsarna är förbluffande effektiva.

1198 SP är inte direkt gratis, men du får en hisnande åktur på köpet.

 

Plus:
Stark och karismatisk motor. Effektiv slirkoppling. Kompetent fjädring. Quickshifter. Fina detaljer.

Minus:
Kompromisslös. Inget för långsam körning och stadstrafik. 

Publicerad i Bike nummer 3 2011.
Text: Klavs Lyngfeldt
Foto: Milagro