BMW S1000 RR

BMW krossade allt motstånd i klassen när S1000RR debuterade till säsongen 2010 och märket gick från att ha varit snudd på ett skämt i sporthojssegmentet till att sätta en ny standard för vad vi kan förvänta oss av en tusenkubikare – starkt jobbat BMW!

Nu lanserar BMW, på traditionellt sporthojsmanér, en ansiktslyftning efter bara två år. Förändringarna är på pappret små men många och signalerar att nya S1000RR bjuder på en betydligt mer polerad upplevelse än tidigare. Vi får väl se…

BMW har förlagt pressvisningen till Valencia och Bike är den enda svenska tidning som bjudits in till detta tämligen exklusiva event med endast runt 40 journalister från jordens alla hörn. Stämningen är hög och förväntningarna rejält uppskruvade när det är dags att dra på skinnstället.

Efter den obligatoriska säkerhetsgenomgången blir jag tilldelad en hoj. De visuella skillnaderna är små och sånär som på bakdelen, helt omdesignad och nu betydligt nättare, krävs det ett tränat öga för att upptäcka skillnaderna. Genomgående är utseendet mjukare, det kantiga formspråk som kännetecknar förra versionen är tillputsat – och det är något som, ska det snart visa sig, också går igen i hur cykeln beter sig ute på banan.

 

Redan in i första snabba vänstern efter att jag lämnat depån märker jag av förändringarna i chassigeometrin – S1000RR styr nu in med en lätthet jag inte fann hos förra modellen som krävde betydligt mer övertalning. Under den påföljande hårda accelera­tionen på trean är styret bergstadigt utan de styrslagstendenser vi är vana vid, tack vare den nu ställbara styrdämparen, och wheelie controlen arbetar betydligt mjuk­are än tidig­are vilket resulterar i en relativt odramatisk resa. Ändringarna återfinns i hela chassit och berör styrvinkel, försprång, offset, hjulbas samt svingens infästningspunkt.

Efter en kort raksträcka är det pang på bromsarna och sedan in i en ny, lång­sammare vänsterkurva som tas på tvåan. Trots att jag bromsar sent och djupt in i svängen tvivlar jag aldrig på vad framhjulet håller på med – den uppgraderade framgaffeln ger bra feedback och arbetar förtroende­ingivande och stabilt.

Årets S1000RR har, förutom uppgraderad geometri med fokus på främst ökad styrvillighet och bättre fäste under acceleration, fått helt ny mjukvara. Gaskontrollen är betydligt bättre och trots en markant skärpa blir det aldrig jobbigt. Förra generationen S1000RR körde jag helst i läge Sport eftersom gasresponsen var för krispig i läge Race och Slick. Faceliften har fått samma respons i samtliga tre fulleffektlägen, och resultatet är att jag numera trivs bäst i läge Slick eftersom jag där får mer svängrum innan det elektroniska skyddsnätet kliver in vilket passar mig perfek­t.

Samarbetet mellan traction control, DTC, och ABS är enligt BMW optimerat, något jag inte märkte av eller fick chans att testa denna gång. Det jag däremot märkte skillnad på är det sätt ABS:en ger feedback till föraren via bromsgreppet, vilket nu sker mer raffinerat än tidigare.

BMW S1000 RR:s radfyra på 999 kubik är redan i 1:st gen en riktig best – bra mellanregister för att sedan bli helt galen norr om 10 000 varv.

2012:an har fått ett omarbetat styrhuvud med 20 procent större genomsläppsarea som tillsammans med ny luftbox ger ett ökat vrid mellan främst 5 000 och 7 500 varv. Resultatet är en mer linjär, och därmed också lättkontrollerad, effektkurva. Eller på svenska; mer punch i mitten men lika vild på topp. Max effekt är oförändrade 193 hästkrafter vid 13 000 varv i Sport/Race/Slick. I Rain har den dock ökat från 152 till 163 hästkrafter (bra när du ska hem fort i ösregnet).

Totalt fem pass à 20 minuter bjöds det på runt Circuit Ricardo Tomo och även om jag gärna hade kört mycket mer, en Moto GP-bana är ju trots allt en Moto GP-bana, har jag efter sista passet bilden av nya S1000 RR klar för mig.

Nya versionen innebär ett totalt sett ganska stort lyft jämfört med fjolårets modell. Förändringarna summeras kanske bäst med att 2012:an i och för sig bara är lite bättre punkt för punkt, men att det handlar om väldigt många punkter.

Och nu finns det värmehandtag också.

Plus: Snudd på oändligt med effekt i ett kompetent och lättkört chassi. Finslipad elektronik och ett komplett utbud av tillbehör.

Minus: Svårt att hitta några direkta nackdelar. Möjligen så känns broms- och kopplingsgrepp lite billiga i förhållande till resten.

Publicerad i Bike nummer 1 2012
Text: Magnus wallner
Foto: BMW