Aprilia Dorsoduro Factory

Aprilias fem raka världsmästerskaptitlar i supermotard (2004-2008) är en fingervisning om att de vet ett och annat om hur man bygger en bra supermotard. Titlarna har visserligen körts hem med specialutrustade racerhojar vars egenskaper inte nödvändigtvis lämpar sig för vardaglig landsvägskörning.

Men många av de egenskaperna kan anpassas från racer till gathoj. Och detta har varit Aprilias motto under utvecklingsarbetet med Dorsoduro-modellens Factory-version. Under lanseringen av motorcykeln konstaterades det att Aprilia inte döper sina hojar till ­Factory-modeller bara för att det låter fint. För att Dorsoduro skulle förtjäna tillägget Factory, har modellen utvecklats på många områden, och särskilt åt det sportigare.

Lättare, smidigare, effektivare; har varit riktlinjerna för utvecklingen. Ramen är fabrikens sedan tidigare kända stålrörsram, som är bekant från racehojarna, där aluminiumbalkarna ger nödvändig stabilitet. Motorn är en 750-kubiks V-twin med fyra ventiler per cylinder.

Tack vare uppdaterat motorstyrsystem (fortfarande med tre valbara mappar) har motorn blivit starkare och med exaktare gassvar än tidigare. Toppeffekt och vridmoment är dock detsamma som vanliga Dorsoduro.

Den länklösa bakfjädringen från Sachs går att justera efter behov och den 43 millimeter tjocka framgaffeln från samma tillverkare är också fullt justerbar.

Fjädringen och ramen är utformade efter vad som krävs av en supermotard. Standardinställningen är relativt stabil och fjädringsvägen är i typisk motardstil 160 millimeter.

Vikten är uppgiven till ett kilo lägre än för vanliga Dorsoduro och besparingen har Aprilia främst uppnåt genom att använda mycket kolfiber istället för plast.

Bromsarna har även gjorts effektivare; fram pressas 320-millimeters Wave-­skivor av Brembos radialok.

 

Körställningen är precis som den ska vara på en sån här motorcykel, avslappnad och upprätt­. Hojen känns förvånansvärt lätt från början till slut. Redan under de första kilometrarna går det upp för mig att jag kör en racer och inte en 750-kubikare för stadskörning. Gassvaret är exakt och den känns stark i hela ­effektregistret. Motorn är dock inte extrem utan snarare behagligt jämn och lättkörd.

Känslan av lätthet förhöjs av att körkänslan är mycket stabil och neutral. Tack vare den utomordentligt effektiva frambromsen kan du med Dorsoduro Factory vänta långt in i kurvan innan du med två fingrar på handtaget­ bromsar ner farten lagom för kurvan. Det breda styret gör att du får fin kontroll, framförallt gör det stor skillnad i låg fart. Det vill säga i stan och riktigt tajta kurvor.

Med den här typen av stora supermotard-aktiga hojar stöter vi ofta på exempel där hojens utseende och känsla skvallrar om sportighet, men körbarheten är mer åt touringhållet. I fallet Aprilia Dosoduro Factory upplevs dock motardegenskaperna vara på precis lagom nivå vad det gäller smidigheten och körkänslan utan att bli alltför racemässig i sitt uppträdande…

 

Men man kan ändå inte få allt på en gång. Den upprätta körställningen i kombination med den smala sadeln gör att baken domnar bort under längre resor. Motorn har inte den där vassheten som hojens övriga egenskaper skulle behöva. Dorsoduro Factory är trevlig att köra med lite supermotardkänsla, men hojen är ändå mer stadshoj än racer. Tack vare styrningen är den enkel att manövrera i rusningstrafik. Att köra små, kurviga vägar är rena himmelriket med den här hojen.

Jag skulle däremot inte vilja dra iväg på någon längre resa.

Bland tillbehören återfinns visserligen tank- och sadelväskor, men det räcker ändå inte till för att övertala mig till längre turer. För att det skulle bli intressant skulle rutten behöva slingra på kurviga småvägar, först där kan Dorsoduro Factory vara den aktive semesterfirarens bästa vän.

Plus
Pigg motor. Stabil körkänsla. Effektiv frambroms. Avslappnad körställning.

Minus
Sadeln gör att baken domnar bort. Stötdämparen är bara något progressiv. Alldeles för liten tank.

Publicerad i Bike nummer 7 2010.
Text: Sami Salonen