Provkörning: Ducati Streetfighter V4 S på Gelleråsen.

Ducati Streetfighter V4, en tvättäkta busräser!

En av förra årets hetaste nyheter var utan tvekan Ducati Streetfighter V4 som med sina 208 hästkrafter satte skräck i konkurrenterna. Vi på Bike i Sverige hann bara med en kort tur på landsväg förra året men nu fick vi chans att rasta den ordentligt på Gelleråsen i Karlskoga!

9:e maj, plus sex grader, regnet hänger i luften, prognosen lovar regn hela dagen. Men just nu är det torrt på banan så ingen tid att förlora. Vi kanske kan få en timme torrt så ingen tid att förlora. Den 1103 kubik stora motorn går igång med riktigt sköna bastoner, mullret är respektingivande och vi tar plats bakom styret i en riktigt hygglig körställning. Den snygga TFT-displayen på 5 tum visar att sportläget är inställt, vilket passar bra nu med kalla däck och iskall asfalt. Hade det varit lite gynnsammare förhållanden hade nog track-läget varit bättre lämpat som släpper lite mer på de elektroniska tyglarna.

Det är fysiskt omöjligt att köra Streetfighter V4 utan ett löjligt flin i ansiktet!

Till 2021 är Streetfighter V4 EURO 5-godkänd vilket enbart fallit den tillgodo. Effekt och vrid är kvar på samma nivåer men effekten levereras 250 varv senare upp i registret medan det maximala vridmomentet på 123 Newtommeter levereras hela 2000 varv tidigare! Detta har åstadkommits med ett helt nytt avgassystem med kortare och smalare avgasrör till det bakre cylinderparet och en ny avstämning av motorns insprutning och tändning. Fyra separata lambdasonder, istället för den tidigare ensamma, säkerställer tillsammans med en centimeter längre katalysatorer optimal förbränning och effekt hos den kompakta V4an.

Ut ur depån och en kvick koll över höger axel säkerställer att vi har fri lejd ut på Gelleråsens start och målraka. V4an accelererar vansinnigt snabbt, hela tiden ackompanjerad av det läckra brölet från sin ”twin-pulse” konfiguration, vilken tänder de båda cylinderparen väldigt tätt efter varandra vilket ibland ger en fräck V-twin-känsla. Ett finger på bromshandtaget räcker för att dämpa farten något inför ”Åsens” första högersväng ”Trösen”, en lurig kurva som känns väldigt tajt utan att egentligen vara det. Här åker jag alltid för långsamt men idag kanske ganska bra då veckans regnande har lämnat en liten sträng av smutsigt regnvatten tvärs över banan just där man lägger ner som mest. Acceleration på tvåans växel med framhjulet och motorns elektronik under hård tvekamp vilken elektroniken vinner och bara tillåter ett litet framhjulslyft. Ner i ”Esset”, vilken är en skön höger/vänster-kombination, som tas under härligt flyt och mynnar ut i en mag-kittlande ”raka” som hela tiden svänger svagt höger under hård acceleration. Ducatins björnstarka motor och den kalla asfalten göra att jag måste hålla igen lite men ser ändå 180 kilometer i timmen svischa förbi på hastighetsmätaren innan en stenhård bromsning ner i en svacka tar dig in i ”Ejes”.

Banskiss Gelleråsen.

Nedväxlingarna är en dröm, quickshiftern pumpar på med läckra mellangasningar och fyran till tvåan går blixtsnabbt. ”Ejes” är tajt men kort och man kan snart ge på igen och gasa ner genom en svag vänstersvacka och hinna upp på trean innan en ny hård inbromsning tar dig in i ”Hårnålen”. Fullt nerlägg, vänster knäpuck skrapar i marken men den orubbliga Ducatin bara skriker efter mer. Känns som om jag bara skrapar på ytan av vad den här maskinen är kapabel till. Accelerationen ut ur hårnålen tillåter dig att drifta ut mot högerkanten innan du tar dig an den supersnabba vänstern och in i den långa ”Depåkurvan” vilken är en svepande höger som leder dig ut på start och målrakan igen.

Här kan man öppna upp gas mycket tidigt och riktigt känna hur Streetfighterns traction control sliter för att hitta optimalt grepp åt bakhjulet samtidigt som wheelie controlen har en mödosam uppgift att hindra framhjulet att fara till väders. Nu kan vi äntligen få nyttja hela varvtalsskalan och Duccen bokstavligen vrålar ner längs rakan med ett härligt maxvarv på hela 13,000 varv. 243 kilometer per timme hinner jag för ett kort ögonblick notera innan det är dags att låta Brembos monobloc-ok få arbeta igen och låta den superba quickshiftern assistera växellådan från sexan till tvåan och varvet på Gelleråsens 2350 meter är fullbordat.

Med duggregnet kristalliserandes på visiret och ett misstänkt framhjulssläpp svänger vi av banan och in i depån och får vara nöjda för den här gången. Med adrenalinet fortsatt pumpande i ådrorna pustar jag ut i depåboxen och lämnar motvilligt över nycklarna till Daniel och Tobias på Ducati. Ducati Streetfighter är en stenhård naked bike som utan tvekan kan förnedra riktiga sporthojar på bana och landsväg. Samtidigt med en len och härligt pulserande motor som, om man vill, ger dig en trevlig söndagstur utan adrenalindoser.

Då Streetfightern till i år har fått nya elaka konkurrenter, i form av en kraftigt uppdaterad Aprilia Tuono V4, en helt ny Triumph Speed Triple och en likaledes ny BMW S1000R har vi all anledning att återkomma i ämnet. Håll koll i kommande nummer av Bike för ett härligt test av det värsta i naked bike-klassen!

Mer info och tekniska detaljer om Ducati Streetfighter V4 finner du på Ducatis hemsida.

Senaste utgåvan

Annonser

%d bloggare gillar detta: