Kawasaki Z750

Det var en power wheelie, jag lovar! Den sydspanska vägen ringlade sig som en levnadsglad orm genom ett landskap hämtat direkt ur en Italo-Western. Exotiska växter och klippblock stack upp ur den karga marken och på andra krönet på en oväntad raksträcka grävde bakhjulet sig fast i asfalten och vred motorcykeln kring sin egen axel med framhjulet strävande mot himlen. Ett kort svindlande ögonblick höll jag motorcykeln upprätt med gashandtaget.

Det var första wheelien på 20 år, men det finns inga vittnen, inga foton. Det förblir en privatsak mellan nya Kawasaki Z750 och mig, vilket på ett sätt beskriver dess karaktär ganska bra. Den rikligt uppdaterade 750:an, skriker inte ut sitt budskap utan bereder föraren en stilla upplevelse i avskildhet, en speciell njutning, allt efter talang och önskemål.

De synbara nyheterna för årets modell är delvis av ergonomiskt ursprung. Den nya noskåpan följer samma designprincip som ER6-n, med en extra liten puckel för instrumenten som förresten också är nya.

En annan synbar nyhet är den enkla ljuddämparen som kanske ser litet underlig ut, men det handlar om en dubbelkammare som öppnar fullt vid högre varvtal och dessutom ger ett gudomligt snark på avslag. Den öppna ramen har förbundits med två gjutna sidostycken som gav teknikerna möjlighet att flytta motorns främre fästpunkt till baksidan av cylinderfoten (gamla modellen var skruvad till huvudramen med topplocket). Av de tre fästpunkterna är två fasta och en flexibel. Med den lösningen har vibrationer plockats bort. Motorn arbetar mycket mjukt och för det finns det flera förklaringar. Vevaxeln roterar med sju procent mer svängmassa. Den viktökningen bidrar ganska lite till det förbättrade vridmomentet och det handlar troligen mera om att man flyttat störande frekvenser utom arbetsområdet.

 

Motorn svarar villigt på gasen, helt utan att konstra. Ändringarna för den nya karaktären är de vanliga, med ovala 32-millimeters sekundärspjäll, alltså mindre, smalare insug- och avgaskanaler i toppen för högre gashastighet och dessutom ändrade kamtider för insugssidan. Avgassisdan har dessutom en ny sensor för den elektroniska insprutningen. Dubbla katalysatorer tar hand om Euro 3 (med dubbla lambdasonder) utan att beteendet störts eller reducerat effekten nämnvärt. Effektuppgiften från fabriken är 106 hästar vid 10 500 varv, 500 varv lägre än de 11 000 som gav 110 hästar i gamla utförandet. Med dessa konstruktiva ändringar kunde vridmomentet ökas en aning (78 Newtonmeter) men 100 varv högre än hos föregångaren. Trots det känns nya modellen mer befriad trots katalysator.

Ett mål konstruktörerna hade var att behålla varvvilligheten, men samtidigt ge motorn ett fetare vrid i mellanregistret och det har lyckats. Effektutvecklingen uppvisar inga steg eller hack i kurvan och Z750 muterar ganska omärkligt från neutral vardagshoj till vilddjur. Det är föraren som med gashandtaget bestämmer insatsområdet, allt efter lust och tycke.

Lust bjuder den nya modellen på, eftersom den låter sig behandlas lekande lätt utan att injaga överdriven respekt i föraren.

Ny är även körställningen med styret något närmare föraren. Denna ergonomiska förändring bidrar till det enkla handhavandet, men även det faktum att styrhuvudet dragits fram 10 millimeter. Det är ju knappast något som motsvarar gängse teori för sporthojar, där man ju vill ha mesta möjliga vikt på framhjulet. Här har framhjulet istället avlastats, vilket ger lätt styrning, som här bidrar till mer feedback och större kontrollmöjligheter för föraren. Resten kommer från en finkänslig fjädring som i moderata hastigheter ger ett högkvalitativt intryck, men i mellanfarter lätt känns litet stötig för att sedan bli fin när farten ökas till klart olagliga revir. Den nya gaffeln dyker inte lika okontrollerat som den gamla och dämpar mer i mellanslaget för att sedan arbeta med mycket motstånd i slutet av fjädringsrörelsen. Spårsäkert och tryggt kan föraren styra vart han vill, samtidigt som han njuter av en fin körställning. Inom kapitlet förarmiljö har sadeln smalnats framtill med hela fyra centimer vilket ger benen kortare väg till marken. En överraskning är däremot att körställningen passar olika kroppslängder, från 1,90 till knappt 1,65, ett tecken på att ergonomin inte uppstått under inflytande av designen.

Kawasaki säger själva att Z750 gav mellanklassen ”Bad Biking”, men att modellen samtidigt står för seriös körning. Efter min ofrivilliga wheelie över krönet, kan jag bara instämma, även om överraskningen var så stor att jag knappt hann njuta. Bristande kontroll var det aldrig tal om. Designen är kanske för starkt MP3-inriktad, men säkert rätt för målgruppen.

Det är en motorcykel för entusiasten som söker vägen till mer rock’n’roll i sitt liv och redan har första sträckan bakom sig. I det här utvecklingsstadiet får han dessutom en vardagsduglig motorcykel som räcker även för långturer. Det är väl ett erbjudande som heter duga?

 

Plus:
Motorn är mjukare, bra hanterbarhet och en förbättrad körställning. Körglädje!

Minus:
Designen, backspeglarna, originaldäcken.

Publicerad i Bike nummer 6 2007.
Av: Jan Leek